Lillemor började i Sjukhuskyrkan för lite drygt 20 år sedan, 1997. Då var de två präster men idag är hon ensam präst i kyrkan. Helt själv på plats är hon dock inte, förutom Lillemor finns det också en diakon som arbetar heltid samt en musiker och en präst från Equmeniakyrkan som båda arbetar halvtid.

– Här finns hur mycket jobb som helst. Man skulle kunna vara tio präster och det skulle ändå finnas gott om jobb. Vi får förhålla oss efter hur mycket personal vi har, svarar hon på frågan om det inte blir stressigt med så få anställda på en plats där det finns så mycket människor som har ett behov av att bli sedda.

Sjukhuskyrkan finns för alla

– Inom Sjukhuskyrkan arbetar man med alla. Patienter, närstående och personal. Arbetet handlar till stor del om samtal i olika slags situationer. I rummet, på avdelning, i handlednings- och reflektionsgrupper för personal och sen de avsked som sker i avskedsrummet. Ett avsked är när de närstående till en avliden får komma och träffa den döde en sista gång. Detta görs i ett speciellt avskedsrum där de kan få tid att säga adjö.

– Vi har ungefär 100 avsked om året. De samtalen kan innebära att de kommer och pratar enskilt med oss senare. Alla samtal handlar inte om Gud men Gud finns ju alltid här så jag tror att vetskapen om att jag är präst gör att samtalen blir annorlunda än om man pratar med exempelvis en kurator. De får en annan ton och innehåll, menar hon.

Förutom samtal med de som finns på sjukhuset gör Lillemor och hennes kollegor också krisvigslar och krisdop.

– Idag är det många som är sambos men inte kommer sig för att gifta sig. Sen kanske någon blir svårt sjuk och då vill de gifta sig. Och samma sak kan vi göra med dop. De flesta sjuka barn tas till sjukhuset i Linköping men vi får göra en del krisdop här också. Sen har vi något som heter namngivnings- och välsignelseakt för de barn som inte hunnit bli döpa innan de gått bort. Man kan inte döpa ett avlidet barn men man kan välsigna dem och ge dem ett namn. Det är det många föräldrar som vill, berättar Lillemor.

Sen tillkommer också mer kyrkliga saker som sångstunder och andrum och andakter på avdelningarna, gudstjänst på söndagar och morgonmässa på torsdagar, tillägger hon.

– Varje torsdag vid tolv sitter vår musiker Hille och spelar musik i huvudentrén till sjukhuset. Där finns det en ljusbärare så man kan tända ljus och sen finns alltid någon av oss där om man vill prata. Det är jättefint och brukar bli väldigt bra möten. Vi vill vara där folk är.

Lillemor trycker mycket på att de finns till för alla. De vill att alla ska känna sig hemma och känna att de kan söka stöd hos dem oavsett tro.

– Det är inte säkert att vi träffar på alla människor på sjukhuset även om vi har våra ansvarsområden och går runt på avdelningarna. En del kan säga att de låg på sjukhuset i en vecka men att de aldrig såg oss. Men de får jättegärna höra av sig! Vi kan ju inte vara på alla platser samtidigt men om man hör av sig så kommer vi gärna på besök.

Larmjouren ger stöd i krisens första skede

En stor del av Lillemors arbete går också ut på att samordna den så kallade larmjouren. Kyrkans larmjour står för vardagsberedskapen på sjukhuset. Det innebär att man ska finnas till hands om något händer, exempelvis om någon hastigt dör och deras anhöriga måste underrättas. Lillemor och diakonen Kaisa samt åtta andra präster från stan är med och håller jour i fall något skulle hända på kvällar och helger.

– Vi har jour från klockan fem på kvällen till klockan åtta på morgonen och sen hela helgen. Man har en sökare på sig så man kan bli nådd. Då jobbar vi två och två med en som har jour och en som har så kallad bakjour. Vid dödsbud får vi exempelvis inte åka själva utan då måste vi vara två och samma sak om det blir många på akuten eller om det sker en olycka med flera döda. Då kan man inte vara själv utan man behöver vara flera som hjälps åt, förklarar hon.

Under jouren kan man vara på sjukhuset men det innebär också att åka ut och lämna dödsbud till de närstående när någon hastigt avlidit.

– Man ska aldrig ringa in ett dödsbud om man inte redan kommit överens med de anhöriga om det och det är väntat. Man vet aldrig hur människor reagerar så då är det bättre att vi åker och möter dem direkt. Sen kan man vänta där tills någon anhörig hinner komma och hjälpa dem. Efter det kan de få följa med oss hit till sjukhuset och se den döde. Om det är så att vi får in ett dödsfall där det finns någon under 18 år i familjen så lämnar vi alltid över det till barntraumateamet som gör en uppföljning efter helgen. Vi har ett väldigt bra samarbete med dem.

Det rent tekniskt svåraste med dödsbud, menar Lillemor, är faktiskt ofta att komma in i huset. Det är vanligt att det är låst även dagtid. Då kan det hända att de får stå utanför tills de blir insläppta eller någon kommer.

– Men ofta får man stå vid porten och ringa och säga att ”vi kommer från sjukhuskyrkan och vi behöver prata med dig” och då kommer de ofta ner och öppnar även om det är mitt i natten. Ringer man på ringklockan på ett hus mitt i natten är det inte säkert att de öppnar men om man ringer på telefonen och berättar vem man är så brukar de öppna. De förstår ju att något hänt, fortsätter Lillemor.

Det finns också en krisstödsgrupp för tillfällen då de på larmjouren och kyrkan inte räcker till. Där ingår Lillemor, barntraumateamet, psykologer, kuratorer och sjuksköterskor. Denna grupp kallas in vid större olyckor och katastrofer där det behövs extra resurser, exempelvis vid Estoniakatastrofen, tsunamin 2004 och Rambodalsolyckan.

Att arbeta nära döden

Lillemor menar att visst har hennes arbete påverkat henne. Man kan inte arbeta så här nära döden utan att det påverkar en.

– Men på något sätt måste man förhålla sig till det. Jag har jobbat med det här i 20 år och det skulle inte fungerat om jag inte kunnat förhålla mig till döden och det arbete jag gör. Samtidigt känner jag att om man blir känslokall så är det dags att sluta. Ibland får jag tårar i ögonen och jag känner mycket men jag kan ju inte bryta ihop. Jag är den som ska hjälpa. Jag tror också att man lär sig att inte vara rädd för döden. Att döden är något naturligt och en del av livet. Sen kan det olika gånger komma närmare, exempelvis om det är någon som är lika gammal som min man eller mina barn eller jag själv. Då kommer det närmare och drar till i hjärtat ännu mer. Barn är extra svårt såklart, säger Lillemor och blir tyst ett tag. Det lär man sig aldrig riktigt att hantera, fortsätter hon sen tankfullt.

– Vi som jobbar nära döden, det gör något med oss. Jag hade nog varit en annan människa om jag jobbat på ett kontor eller en industri hela mitt liv. Det är inte en sämre eller en bättre människa utan en annan slags människa brukar jag säga, avslutar hon och ler lite.