När Bönsöndagens gudstjänst var slut gav sig församlingen ut i procession, för att visa att man nu skulle påbörja sin vandring. De kommande dagarna gick ett led med sockenbor över och längs med åkrar och vägar, runt hela sin socken. Prästen gick i täten och bar på ett kors, som ofta var svart och därför kallades de också Svarta korsets dagar i folkmun.

Välsignelse inför skördeåret

Det var viktigt att man gick runt hela sockengränsen. Medan man gick skulle man be böner, vanligtvis den heliga litanian och sjunga psalmer. Kännetecknande är att prästen ber en serie, så kallade invokationer, ungefär anropanden och att församlingen svarar efter dessa. Vanligen be för oss eller ha förbarmande över oss. Syftet var att be om Guds barmhärtighet och lova att leva i rättfärdighet. Prästen avslutade det hela med att välsigna hela församlingen inför det nya skördeåret. 

Det berättas att man ibland kunde ha med sig en klocka på en stav, som man ringde med. Under den katolska tiden bar man också med sig de heliga sakramenten, det vill säga en ask eller ett fat med oblater, en kanna vin, heligt vigvatten och så vidare. 

Förberedelsetid

Bönen var i fokus och det betraktades som en allvarshögtid, liksom jul- och påskfasteperioderna tidigare hade varit. Liksom fastan var rogationsdagarna alltså en förberedelsetid inför Herrens himmelfärd på torsdagen. De tre gångdagarna var lätthelgdagar, det vill säga, det rådde inte totalt arbetsförbud, utan man fick arbeta med det nödvändiga arbetet ute på åkrarna. Men i övrigt skulle dessa dagar ske i stillhet, rättfärdighet och bön.