Sorg och mat hör ihop, precis som mat och minnen och mat och känslor hör ihop. Vi firar med god mat när vi är glada, tröstar oss med snäll mat när vi är ledsna. En stödmacka för att ta sig igenom eftermiddagen, en kopp kaffe och en bulle för att klara av ett jobbigt samtal. En varm kopp svartvinbärssaft väcker varma minnen om snögrottor och blöta yllevantar medan en form med enchiladas väcker minnen av sorg och slutet på ett långt liv.

Lång tradition

Maten har alltid format samhället som vi lever i. Från de första människornas jägar- och samlarkultur till uppkomsten av de första byarna när vi lärde oss att odla. Och lika länge som människan sörjt, har också riten med sorgemat följt med oss. Riten att äta för att visa sin sorg kan faktiskt dateras så långt tillbaka som för 12 000 år sedan, under den äldre stenåldern. Att lämna offergåvor i form av mat åt den döde för att ge näring i livet efter detta är också en rit som har djupa rötter. I egyptiska gravar som dateras till cirka 4000 år sedan går det bland annat att hitta både bröd och öl, och målningar av fåglar och boskap. Saker som alla skulle mätta den döde i efterlivet. Med tiden kom det att utvecklas till att man tog med mat till begravningen och åt tillsammans och den moderna traditionen med sorgemat var född.

Sorgemat i olika kulturer

Det finns många traditioner kring mat och sorg och de skiljer sig mellan olika kulturer och religioner. Inom judendomen kallas veckan efter begravningen för shiva. Då är allt arbete förbjudet och vänner och bekanta uppmanas att lämna mat, gärna enkel mat som kan ätas med händerna, hos de sörjande. Inom hinduismen är det vanligt att man lämnar en korg med frukt och grönsaker till den sörjande familjen medan man inom Amish-rörelsen tar med en begravningspaj fylld med russin. Inom många asiatiska kulturer ses ris som en symbol för liv och inkluderas ofta på begravningarna. I Sverige var det vanligt att ge ut så kallad begravningskonfekt till de som närvarande vid en begravning. Det var konfekt som sveptes in i svart eller vitt papper och som sedan dekorerades med änglar, kors eller andra symboler kopplade till döden. Traditionen dog ut under 1960-talet. Idag är kanske den mest klassiska begravningsmaten i Sverige i stället smörgåstårtan på minnesstunden. Det är dock fritt fram att utforma minnesstunden precis som man vill, det finns inga regler eller måsten.

Kratta med mat

Mat kan vara ett bra sätt att hjälpa någon som är i sorg. När världen ställs på ända kan det kännas som en enorm uppgift att ställa sig och laga mat. Matinfluencern Lisa Blomqvist skriver i ett av sina matmejl om vikten av krattandet. Att kratta lite fint runt en människa man bryr sig om när den är i sorg. Helt enkelt att förbereda eller förenkla för den personen att få i sig mat och näring som man kanske inte själv kan ta till sig när man går igenom en kris. Gå och handla och ställ det utanför dörren, bre en smörgås och lämna på nattduksbordet, skala en apelsin och ställ fram eller fråga om man får bjuda på lunch. Laga ett lass pasta, baka lite bröd eller ställ in matlådor i frysen. Kratta så gott det går. När en av mina vänner hade förlorat en nära anhörig var det just det här krattandet som kom till mig. Det slutade med att jag lämnade en rejäl omgång salsicciapasta utanför dörren. Ingenting stort, men lite krattande för att visa att man bryr sig.

”Laga ett lass pasta, baka lite bröd eller ställ in matlådor i frysen”

Bärare av minnen

I somras dog min farmor. Och under dagarna fram till att hon gick bort så kom maten att få en viktig roll. Dels var det något att göra, dels blev det något att samlas kring. Pizza, fruktsallad, enchiladas och enorma mängder lösgodis. Energi för att fortsätta framåt. Vi krattade åt varandra.
Och det är också genom minnena kring mat som jag minns min farmor som bäst. Rårakor med fläsk på balkongen, jordgubbssaft vid det lilla blåa träbordet på gräsmattan, födelsedagsschwarzwaldtårtor, rågkakor med köttbullar och extrasaltad potatissoppa som åkt pendeltåg från Norrköping i ryggsäcken.
Matens roll i vår kultur och i våra liv kan inte underskattas. Den ger oss liv och blir på det sättet också en del av livet. Även när livet tar slut. Så ät! Laga mat, bjud ut den där kompisen på middag, laga där rätten du brukade äta tillsammans med den som du saknar lite extra just nu. Skapa minnen och fortsätt traditionen som vi människor hållit vid liv i tusentals år.