The Breakfast Club är en tidstypisk 80-talsfilm med daterade uttryck och språkbruk, men ämnesmässigt är den lika aktuell idag som då. Filmen handlar om den eviga kampen mellan att vilja passa in och att få vara sig själv. Men den handlar också lika mycket om tolerans och förståelse.

Fem high school-elever samlas en lördag i skolans bibliotek för att sitta av en kvarsittning under nio timmar. Vid första anblick ser de inte ut att ha det minsta gemensamt. De är alla där av olika anledningar och hör alla till en varsin stereotyp kategori inom skolans normativa hierarki. Under kvarsittningen får de i uppgift att skriva en uppsats på 1000 ord som ska beskriver vilka de tror att de är, en granskning som ställer allting på sin spets.

Ju längre in i filmen vi kommer börjar ytor att brista, murar att rasa och fördomar att krossas. Sakta med säkert öppnar ungdomarna upp sig för varandra och avslöjar sina innersta hemligheter och rädslor. De kan se förbi fördomar och hitta tröst i oförutsedd vänskap. Tillsammans blir de starka, tillsammans bär de varandra.

Filmen är en klassiker som ingen recension egentligen kan göra rättvisa. Jag kan se den om och om igen utan att tröttna och varje gång ger den lika mycket skratt som gråt. Det är en rörande och mänsklig film med hjärtskärande kränkningar och upptäckter, men den innehåller också mycket värme och empati. The Breakfast Club må vara en äldre produktion, men den blir aldrig gammal.

/Therese Götberg