19 maj 1780. Massachusetts. Solens strålar lyser allt glesare genom den guldisiga morgonhimlen. Den märkligt djupröda solen är knappt synbar genom dimman och vid horisonten tornar tunga moln upp sig. När för-middagen närmar sig sitt slut är det så mörkt ute att det knappt går att se någonting.

Korna råmar i hagarna och djuren söker skydd i sina bon. Hönorna sätter sig på sina pinnar för att sova, grodorna kväker och fåglarnas aftonsång klingar sorgfullt ut över landskapet medan männen återvänder från arbetet och skräckslagna barn springer hem från skolan.

I hemmen tänds levande ljus för att skingra det allt tätare mörkret. På något vis har det blivit natt mitt på dagen. När det svarta regnet börjar falla hörs rop och gråt på gatorna. Domedagen är kommen. Gud hjälpe oss alla.

Dessa märkliga scener utspelade sig i New England 1780. Kvarvarande artiklar från tiden efter berättar om tuppar som galt mitt i natten, luft som stank av svavel och en blodröd måne. Många såg det som hände den där dagen som ett omen från Gud om att domedagen var nära. Vad som egentligen hände var länge höljt i dunkel men idag vet vi att den mörka dagen troligtvis orsakades av rök från stora skogsbränder i Kanada.

Den tidigaste domedagsprofetian

Det visste man dock inte då. Men livet återgick med tiden till vardag. Denna händelse är en av många i historien då människan varit övertygad om att jordens undergång varit nära. Att förutspå världens undergång är ingenting nytt. Den tidigaste domedagsprofetian som vi känner till höggs in i en sumerisk stentavla år 2800 före Kristus. Där står det:

”Vår jord är i förfall här i dess sista dagar. Mutor och korruption finns överallt, barn lyssnar inte längre till sina föräldrar, och alla män vill bara skriva. Det är tydligt att vi är på väg mot världens ände.”

När världen inte gick under

Den förvånansvärt modernt klingan-de sumeriska stentavlan är bara en i raden av hundratals domedagsprofetior som aldrig uppfyllts. På Wikipedia finns en lista över 178 tillfällen när världen inte gått under. Det är både historiska och samtida domedagsprofetior, förkunnade av alltifrån biskopar och matematiker till doktorer och sektledare.

Ett av dessa tillfällen utspelade sig i Rom år 634 före Kristus. Enligt en legend skulle Rom gå under 120 år efter dess grundande. När det fruktade året närmade sig spred sig paniken. Befolkningen flydde staden, bunkra-de mat och barrikaderade sina hem. Men Rom stod kvar och romarriket kom med tiden att bli ett av historiens mäktigaste imperium. Dess sista delar fanns kvar ända till år 1453 efter Kristus – över 2000 år efter Roms förut-spådda undergång.

Den stora floden

En annan domedag som aldrig kom skedde (inte) år 1524 när den tyske filosofen Johannes Stöffler räknade ut att världen skulle slukas av en stor flodvåg. Med hjälp av den nyligen populariserade tryckpressen spreds hans profetia snabbt över Europa och ledde till både masshysteri och ett intensivt båtbyggande. En tysk greve lät exempelvis bygga en tre våningar hög ark på floden Rhen.

Stöffler hade förutspått att det hela skulle börja med ett intensivt regn. Så när regnet faktiskt kom dagen innan den beräknade profetian, var paniken ett faktum. Det ledde bland annat till att den tyske greven dödades av en uppretad folkmassa när han vägrade öppna upp sin ark för allmänheten.

I London där flodvågen förutspåddes börja flydde 20 000 personer staden, vilket var runt halva befolkningen, för en tillflykt på högre höjder. Flodvågen lyste dock med sin frånvaro och Stöffler gjorde snabbt en ny uträkning och konstaterade att han hade räknat fel. Flodvågen skulle inte komma förrän 1528. Folkets förtro-ende till hans förutsägelser var dock förbrukat och få tog hans uppdaterade profetia på allvar.

En början och ett slut

Människan tycks ha en fascination och ett stort behov av att prata om slutet. De flesta kulturer, religioner och trosuppfattningar har både en skapelseberättelse och en berättelse om hur världen kommer att gå under. Det finns en början och det finns ett slut. En grande finale.

Denna typ av apokalyptiska berättelserna är en del av en religiös litteraturart kallad apokalyptik. Apokalyptisk litteratur återfinns framför allt inom iransk religion samt inom judendomen och den tidiga kristendomen. Ett av de mest kända exemplen utanför dessa religioner finns kanske inom den fornnordiska tron där världens undergång förutspås i berättelsen om Ragnarök.

Medan judendomen, islam och kristendomen menar att världen som vi känner den nu går under vid tidens slut, så har hinduismen och buddhismen en cyklisk tidsuppfattning där världen skapas och går under om och om igen. Men alla fem stora världsreligioner är teologiskt sett överens om att världen kommer att gå under. Det är bara en fråga om när och hur. Och hur många gånger.

Svårtolkade berättelser

Även om ordet apokalyps idag har kommit att bli synonymt med en katastrof så betyder det ursprungligen uppenbarelse. Typiskt för de apokalyptiska berättelserna är just att de ofta bygger på en syn eller varsel sänt från ovan (en så kallad uppenbarelse). Berättelserna är ofta mycket dramatiska till sin natur med ett rikt bildspråk och är inte alltid lätta att tolka.

Inom den kristna traditionen beskrivs apokalypsen i Uppenbarelse-boken som är Nya testamentets sista del. Den bygger på siaren Johannes uppenbarelser om vad som ska ske i historiens slutskede när Jesus återvänder, djävulen besegras och Guds rike uppstår på jorden.

Uppenbarelseboken är en text som länge lockat och fascinerat människor. Den kan tolkas både som en apokalyptisk siande text och som en text om förtryck och befrielse. Thomas Kazen, pastor i Equmeniakyrkan och professor i bibelvetenskap, förklarar i radioprogrammet Människor och tro att mycket av Uppenbarelsebokens berättelser anspelar på dåtidens förtryck från romarriket. I romarriket förföljdes kristna på grund av sin tro och texterna kan ur den kontexten läsas som en kampskrift som ska inspirera till befrielse och protest.

Ständigt aktuellt

Genom att se på vår historia blir det tydligt att mänskligheten alltid har fruktat och fascinerats av världens undergång. Från urtida stentavlor och apokalyptiska visioner till medeltida flodvågor, förödande kometer och tekniska systemkollapser. Apokalypsen är ständigt aktuell.

Det märks inte minst inom kulturen där dystopiska tv-serier som The Last of Us och Black Mirror under de senaste åren seglat upp på topplistorna. Samtidigt har filmer som Don’t Look Up och Bird Box väckt politiska debatter och äldre dystopiska verk som Karin Boyes Kallocain har släppts både som ljudbok och teater.

Apokalypsen är ständigt aktuell. Och i en värld härjad av krig, globala pandemier och miljöförstöring är det kanske mer aktuellt än någonsin. Tankarna på slutet och fascinationen för vad det innebär har alltid funnits med oss. Och kommer nog alltid att göra det. Ända in i det sista.