Efter Trumps seger är USA mindre populärt än någonsin här i Sverige. Det har bojkottats och protesterats, och överallt hör man frågan – hur i hela friden kunde amerikanerna rösta på detta?
Jag har själv ställt mig den frågan många gånger, och det är lätt att bara avfärda jänkarna som idioter. Kanske för lätt. För egentligen tror jag att det bakom även den mest inbitna Trump-supporter finns ett korn av kärlek, en kärlek till ens nästa som starka krafter förvanskat till hat mot den andre.
JD Vance är ett exempel på hur detta funkar i praktiken. Han hävdar nämligen att han utgår från en ”kristen” princip om att i första hand älska dem i sin direkta närhet när han lägger ned biståndet till ebolabekämpning, deporterar miljoner och gör deals med Putin. Budskapet att älska sin nästa förminskar han till att kärleken måste rationeras till de närmaste, som att den på något sätt skulle ta slut annars, och för resten av världen finns bara kall likgiltighet kvar. På det sättet luras människor till att tro att om de bryr sig om sin familj och sitt lokalsamhälle går det inte att också bry sig om de andra.
Men – hur långt bort behöver man egentligen leta för att hitta de andra? Vid vilken gräns ska muren stå? Är det inte så att vi bara här i Norrköping har olikheter så det räcker och blir över? Där JD Vance tror att kärleken till världen slutar i ens direkta närhet tror jag snarare att den bara börjar här, i vår stad, i vår vardag. Genom att inte bara tolerera våra olikheter utan omfamna dem, genom att lyfta blicken och möta varandra som vi är, visar vi att kärleken inte har fasta gränser – att den tvärtom blir större i de oväntade mötena och samtalen. Om det så är i föreningslivet, kulturlivet eller på ens innergård.
Jag tycker att få städer är så levande som Norrköping. Det kanske är precis för att vi Norrköpingsbor fattar vad JD Vance inte fattar – att gemenskap inte uppkommer av att vi murar in vår kärlek, utan genom en öppenhet mot varandra.