I studion vid Hallarna i Norrköping råder en bohemisk stämning. Direkt när man kommer in genom dörren i det som så många andra platser i Norrköping från början varit fabrikslokaler, möts man av ett potpurri av gamla sidenfåtöljer, sammetstyger, instrument och konst. Ena väggen domineras av ett gigantiskt Sara Garnér-tryck.

– Grammofonen på bilden är den som står i hörnet där borta, förklarar Magnus i förbifarten medan han letar i köksskåpen efter en tepåse.

– Den var lite av en symbol för oss och också det som gav namn till vårt skivbolag/musikkollektiv, Gramtone. Det är ett kollektiv för individer som vill hålla på med musik. Vi delar på lokalerna och instrumenten. Det ger alla en chans att få testa och experimentera lite, förklarar han vidare och slår sig ner i en av sidenfåtöljerna. Magnus är idag 55 år och har hållit på med musik sedan han var 14. Han ger ett lugnt och gemytligt intryck där han sitter omgiven av gitarrer och lampor. Ursprungligen kommer han från Söderköping men flyttade till Norrköping när han började gymnasiet. Då var han 16 år och hade länge drömt om att fly boet.

– Jag hade väl haft den här närmast arketypiska upplevelsen av att bo i en småstad och vilja därifrån. Bor man i New Jersey så vill man till New York. Bor man i Söderköping så kan det räcka med Norrköping, säger han och skrattar.

Ett magiskt ljus

Magnus målar upp en bild av hur han redan runt elva års ålder brukade sitta hemma, titta åt nordväst och se hur himlen lystes upp av Norrköping. Ett magiskt ljus från något stort och lite farligt. Han förställde sig att det fanns mer, fler sätt att leva. När flytten gick till Norrköping var det lite i hopp om att hitta andra, likasinnade personer, berättar han. Och så blev det. Många av dem han träffade då umgås han fortfarande med även om mycket annat har förändrats.

– Den bilden jag hade när jag kom hit var att Norrköping var lite tufft och ganska slutet. Det fanns kanske tre ställen att gå ut på, Palace, Queens Corner och Paradiset vid Tyska torget, men de var rätt lika. Det fanns få ställen där man kunde gå och lyssna på musik. Idag är det som en helt annan stad.

– Sen upplevde jag det som ganska buttert måste jag säga. Någon sa en gång att Norrköping var som ett stort Konsum. Inget ont om Konsum men jag tycker att det är en ganska bra bild. Sura kassörskor och blåvitt liksom. Det fanns ett märke av varje grej och det höll man sig till. Det hänger kanske ihop med att det är en gammal arbetarstad och att den andan låg kvar fast det redan då var rätt länge sen de första fabrikerna la ner.

Under mitten av 80-talet flyttade Magnus till Linköping och när han kom tillbaka till Norrköping uppskattade han den raspiga charmen. Det fanns en karaktär här som han saknat i Linköping.

Slog igenom på nittiotalet

När han väl slog igenom i början av nittiotalet var det med buller och brak. Då var han 28 och hade allvarligt börjat fundera på att lägga drömmen om en musikkarriär på hyllan.

– Det var jättekul att faktiskt få chansen att göra det där man hade drömt om så länge. Stora drömmen var inte att turnera runt och leva loppan. Jag ville komponera en skiva. När jag slog igenom var det mer eller mindre nog mitt sista ryck, förklarar han.

– Jag spelade in låtarna själv och skickade in kassetten till ett skivbolag. Efter en vecka ringde de och frågade om jag kunde komma upp. Sen så bara smällde det till. Inom några månader hade vi spelat in första skivan.

När singlarna släpptes var responsen mycket positiv. Singeln ”Vakna nu Anneli”, som Magnus egentligen skrivit som utfyllnadslåt på en lunchrast blev en jättehit och hamnade på Svensktoppen. Men trots framgångarna åkte han aldrig på turné och han gjorde ingen press inför debutskivan. För Magnus har musikskapandet alltid kommit i förstahand. Helst ville han leva en författartillvaro och bara skriva låtar. Något som fick Plura att kalla honom för Östergötlands Greta Garbo.

Ville göra nytta

Mellan 1991 och 1998 släppte Magnus fyra skivor och idag jobbar han som lärare på ett gymnasium i Norrköping. När skivkontraktet kom gick han sista året på lärarlinjen. Under några år levde han helt på musikskapandet.

– Efter ett tag började jag känna lite brist på substans i vad jag gjorde i livet och världen. Så jag började gå med i föreningar bara för att ha något att göra. Jag ville göra lite nytta. Det jag gillade mest med popmusiken var själva komponerandet och att spela. Inte det runtom, poängterar han. Av en slump ringde de från en skola och undrade om Magnus kunde rycka in som vikarie. Där fann han något han gillade och när tredje skivan kom jobbade han heltid på högstadieskolan i Hageby. Från att ha gått och tänkt på låtar, texter och trummat på benen när han var lärarvikarie satt han nu istället i studion i Stockholm och tänkte på hur det gick för dem i skolan.

– Mitt hjärta och mage var mer i skolvärlden. Skälet till det var väl kanske att hungern hade släppt lite. Jag hade gjort skivan jag hade velat göra så länge. Och sen ville jag vara med och göra min del i samhället. Jag ville göra något konkret.

Människan har ett behov av tro

Magnus menar att han nog ville hitta en mening i livet. När frågorna om tro dyker upp och han får frågan vad han tror på blir han tyst en liten stund. Han har väntat på den här frågan säger han och trevar för första gången lite efter orden.

– Jag jobbar på gymnasiet och träffar många människor från olika bakgrunder och med olika historier. En del som inte tror på någonting och en del som är mer aktivt troende. Och det där pratar vi om ibland. När jag svarar på såna frågor så brukar jag säga att jag tror att Gud finns därför att människan har uppfunnit honom (eller henne). Det kan låta ironiskt kanske men jag menar det inte så. Det är uppenbart att människan har ett behov av att gestalta en mening i det som finns. Därför, menar Magnus, har alla människor i alla hörn av världen varit religiösa på ett eller annat sätt. Även här i Sverige där sekulariseringen är hög finns det ett intresse för det spirituella med exempelvis yoga och meditation.

– Människan har ett behov av det här. Det finns liksom inbyggt. Man söker en mening. Kristendomen innehåller en sån oerhörd flora av berättelser och historier som ju uppenbart är väldigt användbara för människan. Det finns en poäng i det, de talar till oss på något sätt. Vi har ett behov av att formulera oss kring saker vi upplever. Därför kan man säga att vi har skapat de här runt oss, avslutar han.