Sockenbud är en gammal term som innebär att en präst åker till någon som inte kan ta sig till kyrkan på egen hand, för att ge nattvard. Det kan till exempel handla om någon som är sjuk och sängliggande.

Sockenbuden var vanliga ända in på 1900-talet och det finns många sockenbudstyg bevarade. Uppsättningen innehåller ett nattvardskärl, en oblattallrik som kallas patén, en ask för oblater, en liten flaska för nattvardsvin samt ibland också torkduk och en duk att ställa upp kärlen på. Allt i mindre dimensioner än de vanliga nattvardskärlen.

Kalken i silver från sockenbudstyget i Styrstad kyrka har bara en diameter på 8 cm och är 10 cm hög. På foten finns en snillrik lucka med plats för oblater. Silversmeden heter Nils Orstedt, som var verksam i Norrköping och den är tillverkad år 1762.

Den sjukes smörjelse

Till långtidssjuka kunde prästen åka regelbundet för nattvard, till exempel varje månad. Vanligtvis ingick även själavårdande samtal.

Sockenbuden grundar sig i det som kallades den sjukes smörjelse under den katolska tiden. Då smordes olja på pannan, händerna och fötterna. Ännu tidigare, under medeltiden, utfördes en ännu mer omfattande smörjelse – vanligen av ögon, näsborrar, läppar/mun, händer och fötter. Denna smörjelse var kopplad till de mänskliga sinnena och kroppsdelarna och hade en syndaförlåtande innebörd. Traditionellt tillkallades prästen när en människa låg inför döden.

En nutida form av sockenbud är de andakter som äger rum på ålderdomshem eller vårdboenden. Då brukar de vara gemensamma för de som bor där och önskar delta.