Kulturarvet |

När sorgen fick synas utanpå

Kulturarvet |

När sorgen fick synas utanpå

Genom historien har det funnits starka traditioner kring sorg. Bland annat har man uttryckt sorgen genom sina kläder. Man kunde signalera hur nära man hade stått den person som gått bort och hur länge man hade haft sorg. Sorgklädseln var av högsta vikt särskilt för kvinnor, då de angav hennes självständiga status som änka i en tid då kvinnor var omyndiga. Ofta var det drottningarna vid hoven som var trendsättare, så även när det gällde sorgdräkten.

Text: Annelie Tollerå
Foto: Matilda Eklöf

På flera håll i Sverige, bland annat från Risinge i norra Östergötland, finns beskrivningar av en fascinerande sorgdräkt med mycket gamla anor. Den har burits i konservativa socknar ända in på 1800-talet. I Risinge är det författaren Matilda Lönnberg som har beskrivit den sorgdräkt som syntes i hennes hembygd då hon växte upp.

Som sorgkläder bars, utom den svarta klädningen, även vitt tätt förkläde med bred fåll och liknande halsduk samt ett vitt huvudkläde, neddraget i pannan och styvt stärkt, så att det stod fram som en skärm för panna och ögon.

Maria Stuarts skärmhätta

I äldre tider var det ofta hoven och drottningarna som stod för olika modeinfluenser. Maria Stuart var under 1500-talet drottning av Skottland och kom att förknippas med sorg och martyrskap över hela Europa. Hon avslutade sina dagar som fånge i det protestantiska England och blev avrättad för högförräderi, något som ansågs både chockerande och orättvist av det katolska folket.

Drottning Maria Stuart porträtterades ofta med en speciell typ av huvudbonad, avsedd att bära upp en slöja. Den hade formen av en skärm över pannan och över den fästes den vita slöjan som hängde ner baktill. I tidig tid kompletterades huvudbeklädnaden också med ett separat haklin, som fästes på var sida av käken.

Denna typ av huvudbonad blev omåttligt populär och kom att kallas “Mary Stuart cap” (Maria Stuart-hätta). Med sitt konservativa uttryck och säkert också tack vare drottningens fruktansvärda livsöde, kom den att ingå i kvinnors sorgdräkt under en lång tid. Med tiden försvann själva hättan och man nöjde sig med att hårdstärka ett huckle, som fungerade som skärm över pannan. Även det separata haklinet försvann med tiden.

Förklädesfållen berättar

Smycken och överdrivet bruk av knappar skulle inte förekomma i sorgdräkten. Det var viktigt att tona ner flärd, lyx och färg. Färgen svart har dock inte alltid förknippats med sorg på samma sätt som vi tänker idag, utan var tidigare en mer allmän högtidsfärg. Valet av svart till sorg var alltså till en början av mer praktisk karaktär, eftersom man använde sin allmänna högtidsdräkt. Det var detaljerna i klädseln som angav att man hade sorg.

Även förklädesfållen var viktig i sammanhanget. Den berättade hur nära man hade stått den person som avlidit. Om det var en make som hade gått bort nådde förklädesfållen nästan ända upp till linningen, dvs, förklädet var nästan dubbelvikt. Endast några centimeter enkelt tyg syntes upptill.

En kvinna skulle bära sorgdräkt under en reglerad tid, så att hennes status som änka syntes. Första halvåret till året hade man så kallad stor sorg och bar sin sorgdräkt dagligen. Sedan följde en tid med halv sorg. Då lättade man på allvaret i klädseln, men visade fortfarande att man hade sorg. Änkan hade en särskild status som respektabel, men också fristående kvinna. Hon behövde inte gifta om sig under sin sorgperiod.

Ny modedrottning

Mot slutet av 1800-talet var det dags för en ny modedrottning, nämligen drottning Victoria av England. Hon regerade i 63 år och upplevde sekelskiftet 1900 innan hon dog. Hon hade ett lyckligt äktenskap, men hennes make avled i tyfus år 1863, vilket gjorde drottningen förkrossad. Hon blev känd för att hon sedan bar sorgdräkt under resten av sitt liv, vilket blev över 40 år.

Den äldre tidens sorgdräkt hade gått ur modet vid det här laget. Helst skulle dräkten nu vara helsvart och det svarta sorgfloret hade gjort entré. Liksom tidigare kunde man se på sorgdräkten hur nära man stod den som gått bort. En änka bar långt sorgflor som hängde ner som en slöja framför ansiktet. Den som inte stod riktigt så nära kunde ha ett kortare sorgflor som räckte ner en bit över pannan.

Nu blev det omåttligt populärt med sorgsmycken i dräkten, något som tidigare varit otänkbart. Man kunde bära en lock av den avlidnes hår i en berlock om halsen. Sorgsmyckena var ofta svarta och gjordes i materialet fossiliserat kol, så kallat jet eller gagat.

Svart armbindel

Successivt under 1900-talet har den traditionella sorgdräkten försvunnit. Men under en tid i början på 1900-talet visade man fortfarande att man befann sig i sorg genom att bära en svart armbindel. Ett annat sorgtecken kunde vara ett svart sorgband, som liknar dagens Rosa bandet, Sorgbandet bars fram till några veckor efter begravningen.

Idag bär man fortfarande ofta svarta kläder på dagen för begravningen. Men i modern tid har regelrätta sorgdräkter helt försvunnit. Traditionen att visa sorg i klädseln efter begravningen utplånades helt runt 1980-talet.

Publicerad den 3 november 2023