Matbanken och TaGes

Caroline visar runt i församlingshemmet i Hageby. På hyllorna står mat som blivit skänkt och som församlingen delar ut varannan måndag.

–  Vi är med i Matbanken genom RIA, berättar Caroline. Men det är inte så att man bara kan komma hit och få mat hur som helst, utan vi har en etablerad relation med de som vi delar ut mat till. Man kan också ansöka om presentkort på Erikshjälpen för att få hjälp att köpa saker som man saknar.

På borden ligger högar med kläder som ska delas ut till människor som behöver dem. Barnkläder, små skor, serietidningar och några förpackningar med godis. Det märks att det är många barnfamiljer som behöver hjälpen.

–  För någon liten människa kan det vara en påse med godis som behövs för att man ska kunna känna sig precis som alla andra barn som också får godis, säger Caroline. Eller en Kalle Anka-tidning.

Ingvar konstaterar att det är väldigt likartat i Ättetorp, men att delen med kläder är mer utbyggd. Där finns klädbutiken TaGes “Ta och Ge”, dit människor kan komma och lämna och ta kläder helt kostnadsfritt. En bra hushållning med resurser, menar han.

Ett yrke som kallar

På frågan varför de valde att bli diakoner svarar de båda att det var självklart.

–  Det har varit en självklarhet för mig att jobba med människor, säger Caroline. Jag kan inte beskriva det bättre. Det är där jag finner min glädje, mitt driv och min motivation. Det är där jag känner att jag gör nytta.

–  Jag tror att man måste älska det man gör, säger Ingvar. Det låter kanske schablonartat, men det är helt grundläggande. Att arbeta med diakoni är inte bara att gå till ett jobb och utföra en arbetsuppgift, utan du lever diakoni, du är diakon och du är vigd till din tjänst. Diakoni blir liksom en del av personen.

–  Kallet är oavsett om man är i tjänst eller inte, förklarar Caroline. Vi diakoner lever i kallet hela tiden. Vi har våra vigningslöften att förhålla oss till, även när vi är lediga.

–  Det är klart att gränserna kan flyta mellan privatliv och arbetsliv, reflekterar Ingvar. Men man hittar ett förhållningssätt som fungerar för en. Om man klarar den balansgången, så blir det bra.

Ingvar berättar att han växte upp i Stockholm på Södermalm, där det var ett ganska hårt socialt klimat. Han har hela tiden haft social utsatthet runt omkring och sett det på nära håll.

–  När jag var tonåring gick jag ner på Alternativ jul. Jag vet inte riktigt varför jag drogs dit. Jag måste ha drabbats av miljön jag var i tror jag. Jag kände nog tidigt att jag ville göra någon typ av förändring. När jag reflekterar bakåt tror jag att uppväxten på Södermalm har format mig väldigt mycket.

I Ingvars familj finns ingen kyrklig tradition. Ingen i familjen var troende.

–  Men både jag och min bror är diakoner och har gått samma bana. Min mor förstår ingenting, lite skämtsamt sagt. ”Vad hände?”, säger Ingvar och skrattar.

Född in i kyrkan

Carolinas mamma var diakon och hennes syster var församlingsassistent och senare präst.

–  Jag är född in i kyrkan kan man säga. Jag fick det verkligen med modermjölken. Jag var med under min mammas utbildning till diakon när jag var barn och våra jular präglades väldigt mycket av diakoni. Min mamma var Erstasyster.

Till att börja med arbetade Caroline kommunalt inom socialvården. Hon arbetade inom arbetsmarknadsåtgärdsprogram, frivilligsamordning och drev Träffpunkter, men kanske främst med utvecklingsarbete.

–  Jag var nog lite mätt från upplevelserna i barndomen, men jag sökte mig inte från tron, utan kyrkan som arbetsgivare. Jag har arbetade ju med diakoni, kan man säga, men utanför Svenska kyrkan. Men det var något som saknades. Till slut tänkte jag att “det här går inte”.

Ingvar nickar igenkännande och håller med.

–  Precis så var det, konstaterar han. Jag tänkte att “det här går inte”.

Ingvar hittade till stiftsgården Rättvik. Det var en konfirmandåterträff som han beslutade sig för att hänga med på, så att han hittade dit var väldigt slumpartat. Idag kallar han Rättviks stiftsgård sin andliga hemvist. Han kände sig genast hemma och upplevde det som att han hade hittat något äkta.

–  Det blev på något sätt självklart att det var kyrkan jag skulle vara verksam inom. Jag förstod till slut att jag skulle söka mig till kyrkan och till diakonin, berättar Ingvar.

–  Visst uppfattar jag det som att jag är ledd av Gud och ingår i en större kraft, förklarar Caroline. Jag tänker att vi lever evangeliet. Vi bär ett ämbete där vi är traditionsbärare. Det är en ganska lång väg att bli diakon. Det blir ett personligt livsavgörande.

Norrköping som diakonal arbetsplats

Både Ingvar och Caroline är inflyttade till Norrköping. De tycker att Norrköping är en utmanande och diakonal arbetsplats.

–  Det som är spännande när man kommer utifrån är den blandning som finns i Norrköping, säger Caroline. Människor är integrerade mitt inne i stadskärnan. Det är en stor social dynamik.

I Norrköping ser hon också en stor vilja bland allmänheten att hjälpa till.

–  När vi gör ett upprop på Facebook blir gensvaret enormt, berättar Caroline. Vi kan söka efter till exempel en barnvagn eller en cykel och vi får alltid fått massor med svar. Det finns en jättestor vilja att hjälpa till och en stor solidaritet med utsatta människor i Norrköping. Vi har också en kyrkoherde i Norrköping som brinner för det diakonala arbetet och är mycket mån om att utveckla det ännu mer.

Hur hanterar ni själva att träffa människor som kan vara väldigt trasiga? Är det inte tufft?

–  Jag har aldrig tänkt på det sättet, vill jag påstå, säger Ingvar. För mig skulle det tvärtom vara jobbigt om jag inte kunde få vara med och påverka. Det skulle kännas väldigt jobbigt.

–  Med tiden lär man sig också hur man ska härbärgera det man möter, säger Caroline. Det är en förutsättning för att man ska orka.

–  Man måste kunna känna för och med en person, men inte som personen. Det är viktigt att kunna stå på en plats där vi inte blir medberoende. Vi bär med oss människor, men inte som en börda, säger Ingvar. Man bär med sig vissa människor hela livet. Jag minns kanske fyra eller fem personer, där jag verkligen har varit med och påverkat dem till att vända sina liv. Dessa människor är själva anledningen till att jag fortsätter. Det är det man plockar fram om det någon gång är lite kämpigt.

–  Ibland kanske man inte heller är medveten om att man har påverkat till förändring, fortsätter Caroline. Man måste acceptera att man kanske inte alltid får veta hur det har gått. Men man får förlita sig på att det är gott nog att gå med en människa en bit i deras liv.