Ett arv på flera sätt

I samtal med andra framgår också att våra kyrkogårdar blir något av ett kulturhistoriskt arv. Att vandra på en kyrkogård och kunna utläsa namnen på gravarna ger en ödmjukhet och förundran över hur ”släkten följa släktens gång”. Tankar väcks kring vilka människoöden som göms bakom namnen. Denna upplevelse av mänsklighet är en viktig del av kyrkogården och gravstenarnas funktion för många. Någon som i närtid har hittat än tydligare rötter till sin bygd och släkt är Annelie Tollerå som berättar,
– Jag fick reda på att en anmoders grav finns kvar, nämligen min gammelmormors mor, som flera av oss i släkten är döpta efter i andranamn. Jag visste inte att min mormors kusinbarn betalar för och vårdar graven. Det betyder mycket! Jag besöker den ibland nu. När de går bort skulle jag själv vilja ta över vården av den. Det är självklart att närmare släktingar har gravar och att jag besöker dem då och då. Men en gammal grav från tidiga 1800-talet är på ett annat sätt. Det är lite av ett kulturminne och hon har blivit mer som en anmoder för mig. Jag har ju aldrig träffat henne. I de släktforskningsgrupper på Facebook som jag är med i, ser jag att många tycker att gravar tas bort för snart i Sverige.

Ett eget beslut

I dagens samhälle fjärmar vi oss från döden. Det märks inte minst på att det tar längre tid innan avlidna begravs, då en begravning kan vara svår att få in i schemat. Att fundera över sin egen dödlighet och lämna instruktioner för hur man vill ha det efter sin död, kan underlätta för sörjande som annars måste ta dessa beslut. Tankarna kring detta är självfallet många.
– Jag tycker gravplatsen är viktig, jag vill ha en specifik plats att gå till, men det kan antingen vara askgravlund eller kistgrav. Jag har funderat på hur jag vill ha det den dagen jag dör och har bestämt mig för en urna med aska. Jag hade inte tänkt på det förrän min far gick bort, men efter det har jag funderat. Jag tror jag påverkades av hans val som blev just urna. Och jag tyckte det blev fint, säger Charlotte Wibjörk.
– För mig är det helt oviktigt. Minnet av personen, och till exempel bilder, är mycket viktigare än en gravplats. Personen är ju död och märker knappast om jag går dit ändå. När jag själv dör vill jag också att alla mina organ ska gå till donation och/eller min kropp till utbildning, resonerar Anders Berlin.

En osäkerhet

Lotti Bjuvander som driver Strandvägens begravningsbyrå berättar att de flesta som kontaktar begravningsbyrån inte vet hur det går till när någon har dött och hur en begravning planeras. Den som är osäker på den avlidnes önskan frågar ofta vad som är vanligt, gängse bruk.
– Men jag försöker vägleda och fråga vem personen var, vad han eller hon tyckte om. Varje människa är unik, och ser man till det blir varje begravning unik. Själv har jag kommit att uppskatta det jag har än mer, då jag möter mycket sorg, osämja och elände. Döden är viktig att prata om. Ta gärna upp det tidigare i livet så det inte blir så dramatiskt, det kan vara svårt för den som är gammal att prata om hur de vill ha det. Men att få prata om det ger trygghet och förtröstan. Dessutom uppskattar man livet mer när det går att prata om döden.

Det viktiga samtalet

Något som ändå blir tydligt, är att många bär på tankar om både sina önskningar vad gäller anhörigas gravsättning och önskningar kring vad som ska hända efter att man själv har dött. Flera beskriver hur graven är viktig för dem, men att de själva kommer att önska ett gravskick där de efterlevande inte behöver ta ansvar för skötseln av en grav. Det får mig att tänka på hur viktigt detta samtal är att ha med nära och kära, även om det också kan kännas tungt att prata om. Kärlek kan vara att plantera en ros vid en grav, att få känna stenen under sin handflata och tala vid graven, till den som har gått bort. Men kärlek kan också vara en bänk vid en vacker utsikt eller aska som skingras för en lätt bris, en solig kväll i skärgården. Men tala med varandra om det, innan möjligheten går förlorad.