Karin är tillbakaflyttad till Norrköping, staden där hon växte upp. Hon flyttade ifrån när det var dags för studier och lämnade en stad som på den tiden hade dåligt självförtroende.

—Många minns nog hur det var här i Norrköping på 1960-1990-talet. Det var som en helt annan stad än den som finns idag. Jag flyttade 1994, precis innan man började satsa på industrilandskapet och Campus Norrköping. Det var inget alternativ att bo kvar då, om man skulle studera på högskola. Jag var väldigt pigg på att flytta härifrån, kanske man kan uttrycka det.

Karin blev stockholmare under hela 20 år. Att det blev just arkitektur förklarar hon med att det är ett yrke som täckte in mycket av det hon tyckte var roligt. Hon är händig och gillar att snickra, formge och att skapa.

Jämnat med marken

Efter studierna startade Karin eget arkitektkontor, men kom så småningom in på stadsplanering.

—Att få bidra till att forma våra gemensamma livsmiljöer känns betydligt mer meningsfullt än att rita ett snyggt hus.

Karin hamnade så småningom i Sundbyberg som stadsarkitekt. Ett arbete som hon trivdes väldigt bra med. Men där hon också drog lärdom av vissa misstag som begicks där med stadsplaneringen.

—Sundbybergs kommun sålde av en massa mark och rev alla gamla hus. Alla träd fälldes och alla berg sprängdes bort för att bygga ett fåtal hustyper. Man lät en enda byggherre utveckla en hel stadsdel. Det blir aldrig bra, för då är det vinstintresset som styr utvecklingen. En sådan plats blir lätt identitetslös och trist.

När det kom ut en tjänst som stadsarkitekt i Norrköping funderade Karin på att det kanske var dags att flytta tillbaka. Hon hade förstått att man satsat en del på stadens utveckling sedan hon lämnat den. Nu kände hon sig nyfiken.

—När jag kom tillbaka till Norrköping blev jag så imponerad av vad som hade hänt med staden! Hur duktiga man varit på att ta hand om den äldre kulturmiljön och samtidigt bygga en modern stad i framkant. Här utvecklas områden på ett klokt sätt, tillsammans med byggherrar och många luckor har också lagats sedan rivningsvågen på 60-talet. Att få bidra till att forma våra gemensamma livsmiljöer känns betydligt mer meningsfullt än att rita ett snyggt hus.

Bevakar kulturarvet

Som stadsarkitekt har Karin ett övergripande ansvar för stadens utformning och gestaltning, i nära samarbete med andra som jobbar med stadsutveckling och samhällsbyggnad. Hon finns med i alla skeden, från planering till slutförande, tillsammans med alla de som planerar marken, beviljar bygglov och slutligen bygger.

Idealet att behålla stadens karaktär bevakar hon hårt och tycker att det är viktigt med äldre kulturmiljöer och att det nybyggda respekterar den befintliga miljön. Något som det också pratas mycket om är hur man ska kunna återvinna hus eller återanvända material.

—Man får försöka hitta balansen mellan nybyggt och äldre bebyggelse. Ekonomivinster, kulturarvsvinster och miljövinster. Det är inte heller så att vi per automatik ska behålla allt som är gammalt, men idag utgår vi inte ifrån att allt det gamla ska rivas, på samma sätt som förr.

Karin vill påpeka att även byggnader från modernare tid bidrar till stadens historia och karaktär.

—Det är kanske inte alla som uppskattar 60- eller 70-arkitektur, men de byggnaderna representerar sin tid och har sina kulturarvsvärden. De adderar till stadens årsringar och har betydelse för stadens historia. När vi bevakar de arkitekturvärden som finns i olika tidsepoker bygger vi en stad med identitet. Det är alla olika tidsepokers arkitektur som tillsammans ger staden sin själ. Börjar man utplåna och riva, så har man tappat några av stadens årsringar.

—Vi har fantastiska områden från olika epoker. Innerstaden med sin rutnätsplan, Ljuras 50-talsbebyggelse, Navestad med sina spännande atriumhus och storslagna ringar, Kneippens villastad från förra sekelskiftet och många fler.

Öppnar för allmänheten

Vi tittar oss omkring över Inre hamnen och ställer oss så nära vattnet vi kan för att titta på bryggorna som byggs på andra sidan. Maskinerna brummar högljutt och ett myller av människor rör sig över byggarbetsplatsen.

Karin vänder blicken mot en stor pylon som ligger tippad på sidan, alldeles intill oss.

—Det där är en hävarm till att kunna öppna den klaffbro som ska gå över vattnet härifrån till bryggorna, förklarar hon. Alldeles snart är det dags att sätta den på plats, för redan i sommar ska de allmänna platserna längs med kajerna öppna. Redan då ska Norrköpingsborna kunna gå på strandpromenaden, bada i Strömmen och ha picknick i Varvsparken.

En ambition som kommunen har haft med Inre hamnen är att uppnå social mångfald. Det är en unik och mångfacetterad miljö.

—Varje kvarter ska innehålla både hyreshus och bostadsrätter. Och de allmänna platserna är tänkta att bjuda in alla som vistas i staden, inte bara de som är bosatta just i området.

På bryggan skymtar vi en ofylld bassäng och i Strömmen ligger en flytande bastubyggnad. Det ser ut att bli trappor och avsatser att sitta och sola på medan man tittar ut över vattnet.