”Stadsfiskalen i Alingsås har begärt efterlysning av 40-åriga Karin Boye från Stockholm, som tillfälligt vistas i Alingsås och som idag har försvunnit från sin bostad i Alingsås. Den försvunna beskrives vara under medellängd, kraftigt byggd, ovanligt mörk med svart hår och påfallande svarta ögonbryn, blå ögon, kort näsa, rätt stor mun med friska vita tänder. Hon går med långa bestämda steg.”

1941. Den 23 april är en ovanligt kall dag, temperaturen kommer mot natten att leta sig ner mot minus tio grader, och hemma i bostaden i Alingsås är Karin Boye i full gång med att packa. Alla hennes viktigaste ägodelar ska ner i väskan, ingenting får glömmas bort. När hon är färdig beger hon sig ut, klädd i grå kappa och med en matchande hatt. Kvar i lägenheten lämnar hon den packade väskan och en lapp till hushållerskan Märta.

”Kära Märta. Det som ligger här är sådant som kan skickas hem eller skänkas bort. Resten, om det är något kvar, kan kastas.”

Efter tre dagars intensivt sökande hittas Karin Boye ihopkrupen vid en sten i skogen, med höger hand vilande vid ena kinden, precis som om hon skulle sova. Bredvid henne hittas en vattenflaska och en tom pillerburk med sömnmedel. Troligtvis har hon frusit ihjäl ute i den kalla natten, slutligen fångad av det mörker och den hjärtesorg som så länge jagat en av Sveriges största poeter.

Drogs till orden

Karin Boye föddes den 26 oktober år 1900 i Göteborg som äldsta barn till Fritz och Signe Boye. Båda föräldrarna kom från välbärgade familjer där konst, litteratur och språk genomsyrade hemmet. Karin lärde sig själv att läsa vid fem års ålder genom att stå lutad över sin far när han läste tidningen, peka på ord och fråga vad de betydde.

Men redan innan hon kunde läsa fascinerades Karin av ordens värld. Hon drogs till visor och bilderböcker. I sina självbiografiska anteckningar berättar hon om ett av sina mest framträdande minnen:

”Jag sitter i en barnstol och sjunger vackra ord, bland annat ’rosendelid’. Plötsligt slår det mig som en uppenbarelse, att jag inte vet, vad ordet betyder.”

Karin började skriva dikter redan i tidig ålder, små noteringar om aktuella händelser och människor. Från början fanns ingen tanke på att bli författare. Skrivandet var helt enkelt något hon var tvungen att göra, en drivkraft och ett behov.

Kulturen i blodet

När Karin var nio flyttade familjen, som nu utökats med två småbröder, till Stockholm. Föräldrarnas kulturella intressen överfördes i tidig ålder till de boyeska barnen. De gick ofta på konserter, till operan och på Stockholms teatrar. I Göteborg var fadern den lokala bokhandelns största privata kund och han läste högt ur romaner och lyriksamlingar för familjen varje kväll. Till och med hunden sas sitta på en stol och lyssna.

Modern Signe var driftig. Efter att familjen år 1915 slagit sig ner i Huddinge, byggde hon upp traktens första biblioteksverksamhet. Med tiden blev hon en av de första kvinnorna att ta plats i Huddinge kommunfullmäktige efter att Sverige fått kvinnlig rösträtt. Hon var både musikaliskt och språkligt begåvad och talade både engelska, tyska, franska och esperanto. Det sistnämnds lärde hon sig vid 60 års ålder.

I Huddinge bosatte sig familjen i en röd trävilla med vita knutar som fick namnet Villa Björkebo. Huset låg i en skogsbacke med björkar, raka furor och vackra ekar. I det övre vindsplanet fick den då 15-åriga Karin sin egen diktkammare med utsikt över ängar och skog. Hon målade, skrev dikter och noveller och sågs ofta vandra runt på stigarna bland berg och sjöar.

Religionen tar plats

Från att i tidig ålder varit stöddig och orädd blev Karin under skoltiden istället tillbakadragen och mycket hänsynsfull. Enligt hennes yngre bror Ulf, ibland nästan så till en grad att det blev obehagligt. Hon umgicks helst med sina böcker och hennes skrivande präglades av religiösa och naturalistiska motiv.

Religionen var ingenting som Karin vuxit upp med. När hennes mor frågade vad de gjort i skolan återberättade hon glatt allting, förutom religionskunskapen. Intresset för religion blev hennes egen lilla hemlighet. Vid sju års ålder läste hon i smyg Topelius Evangelium för barnen. Själv beskriver hon det som att lockelsen fanns i det hemlighetsfulla, i smygandet. Det gjorde henne ”underlig till sinnes och het om öronen.”

I och med Karin Boyes religiösa uppvaknande föddes också en av de konflikter som skulle förfölja henne livet ut: den metafysiska konflikten. Vem var hon egentligen? Konflikten fördjupades ytterligare av att Karins tidigt förstod att hon var bisexuell. När hon var sjutton år skrev hon:

Jag saknar dig, min Gud. Vad är det jag saknar?
Jag finner dig igen. Vad är det då jag finner?
Jag vet ej – vet blott ett: i törst min ande brinner,
Tills öknens torra sand på nytt i blommor vaknar.

En författare tar form

1920 tog Karin studentexamen och hann läsa sig till en förskollärarexamen innan hon drog vidare till Uppsala för att studera språk och litteratur. Två år senare debuterade hon med diktsamlingen Moln. Först då förstod hon äntligen att skrivandet skulle bli hennes väg framåt i livet.

Tiden i den myllrande studentstaden Uppsala var hektiskt och formande. Hon engagerar sig i klubbar, föreningar och studenttidningar. Samtidigt var det en svår tid. Universitetsmiljön var mansdominerad och bitvis rent av kvinnofientlig. Det blev ett uppvaknande för Karin som kom från ett jämställt och liberalt barndomshem. Hon började engagera sig allt mer i kvinnosaksfrågan och satt under en period som ordförande i den kvinnliga studentföreningen.

Men de många åtagandena tog ut sin rätt och efter några år lämnade Karin Uppsala och flyttade hem till Huddinge. Våren 1927 dog fadern i cancer och Villa Björkebo såldes.

Giftermål och psykoanalys

Ett par år senare var Karin tillbaka i skolvärlden. Vid Stockholms högskola mötte hon akademikern och författaren Leif Björk. De förlovade sig och gifte sig 1929. Vid denna tid hade Karin redan hunnit ge ut tre diktsamlingar och ryktet om henne hade börjat sprida sig i landet. 1931 blev hon invald i Samfundet De nio, en anrik litterär akademi.

Både Leif och Karin var engagerade i den socialistiska organisationen Clarté, en då opolitisk fredsrörelse. Karins engagemang för fredsrörelsen är också ett återkommande tema i hennes skrivande. Det märks inte minst i romanen Kallocain från 1940. Kallocain är en dystopisk historia om ett framtida samhälle där medborgarna ständigt övervakas och tillhör staten. Boye hämtade inspiration till romanen från nazismens Tyskland och kommunismens Sovjetunionen.

1932 reste Karin till Berlin för att gå i psykoanalys. Under denna tid genomgick hon också något av en personlig förvandling. Efter hemkomsten skiljde hon sig från Leif och flyttade ihop med tyskan Margot Hanel. Margot, som var judinna, hade Karin lärt känna under sin tid i Tyskland. I och med nazismens framväxt blev det allt svårare för Margot i hemlandet och Karin såg till att hon fick komma till Sverige.

Margot och Karin flyttade in tillsammans i en lägenhet i Stockholm. Homosexualitet var fortfarande förbjudet under denna tid, det avkriminaliserades inte förrän 1944, så Margot ingick ett skenäktenskap med en svensk man för att hålla fasaden uppe. Karin och Margots relation var stormig och intensiv.

Krigstid

Under 1930-talet växte Karin Boyes engagemang inom fredsrörelsen. Den oroande utvecklingen i Tyskland gjorde Karin fullständigt förtvivlad. Kriget var inte längre en avlägsen framtid. Det blev till verklighet, och Europa började sjunka.

Under krigsåren spenderade Karin alltmer tid i Alingsås hos sin väninna Anita Nathorsts. Anita, som Karin länge haft en obesvarad kärlek till, var döende i cancer. En kombination av ansvarskänsla för Margot, Anitas sjukdom och Hitlers invasion av Grekland, där Karin nyligen varit och fått många goda vänner, ledde till att hon hamnade i en djup depression.

Slutet och början

Den 23 april, runt middagstid, packade så Karin Boye ihop sina saker och begav sig ut i skogen. Om det verkligen var hennes avsikt att dö därute, lär vi aldrig få veta. Kanske somnade hon in av de piller hon tog, men mer troligt är att hon frös ihjäl i kylan. Bara en månad senare tog Margot Hanel sitt liv. Hon hittades i lägenheten i Stockholm med en av Karins diktsamlingar över bröstet.

Förutom fem romaner, tre noveller och fem diktsamlingar lämnade Karin Boye också efter sig ett otal översättningar av utländsk lyrik, egenskrivna dramer och målningar. Hon var produktiv under hela sitt liv och har efter sin död behållit sin plats som en av de klarast lysande stjärnorna på den svenska författarhimlen.

Karin Boye var en fullärd författare redan från debuten. Hennes lyrik var noga uträknad, skriven i tanken och färdig innan den ens kommit ner på pappret. Dikterna är enkla att förstå, men för den som vill innehåller varje rad också otaliga lager som alla bjuder på nya verkligheter. Kanske är det just därför hon fortsätter att vara så uppskattade och aktuell, även 100 år efter sin debut.