I Himmelstalundshallen råder en stilla förväntan. Runt omkring oss förbereder personalen inför kvällens hockeymatch och nere vid isen hittar vi Nikolaj. Kvällens träning är inställd på grund av matchen men en av flickorna har ändå fått okej att öva på isen. Nikolaj håller uppsikt.

– Barnen får inte vara ute på isen själva så jag håller lite koll, förklarar han och ler. Hela tiden med blicken fäst på isen. Ljudet av när skenorna träffar isen ekar i hallen. När övningen är slut beger vi oss mot dansstudion. I det spegelklädda rummet strömmar ljuset in, här är det lite lugnare.

Nikolaj är idag 22 år gammal och har hållit på med konståkning så länge han kan minnas. Konståkningen är något av ett familjeföretag. Pappa Alexander senior var elitåkare i det ryska landslaget på 70-talet och brodern Alexander junior tillhörde länge världseliten innan han avslutade karriären 2019. Mamma Irina har varit balettdansös på hög nivå och hjälper idag Nikolaj med koreografin. Familjen är ett oerhört stöd, berättar Nikolaj och ler igen.

– Det blir en annan kommunikation. Det är en familj. Visst, det är lite småtjurigt och bråkigt ibland men samtidigt så är det en stor del av framgången. Du tävlar främst för dig själv men också för allt och alla. Det är det som har tagit mig dit jag är idag.

Luleå till Norrköping

Nikolaj är uppvuxen i Luleå men förra året flyttade hela familjen ner till Norrköping. Att lämna var inget lätt beslut men förutsättningarna för konståkningen hade blivit för dåliga. På slutet var Nikolaj tvungen att åka till Stockholm för att ens kunna träna. När pappa Alexander fick erbjudandet om att bli huvudtränare för Norrköpings konståkningsklubb (NKK) kändes det rätt.

– För mig klickade det direkt här i Norpan. Det kändes som hemma från första början. Allting är annorlunda här. Det är ett annat system, kommunen satsar annorlunda, ishallarna är bättre. För att inte snacka om staden och kulturen. Jag tycker det är jättehärligt!

Att Norrköping är en idrottsintresserad plats är svårt att missa, menar Nikolaj. Det är en av de saker som han gillar med staden. Hans första möte med Norrköping var Himmelstadlundsområdet i mars 2021.

– Det var bara ”wow”. Nästan alla idrotter på en och samma plats. Friidrott, konståkning, curling, tennis, diskgolf, ridning, rally, fotboll, amerikansk fotboll. You name it, så finns det här. Området har blivit en samlingsplats för alla och det driver idrotten framåt. Man kan gå runt och kolla på när andra tränar, det kommer folk och tittar när vi tränar. En gemenskap, idrottens knutpunkt. Jag tycker det är så jäkla trevligt att se!

Lägger det tuffa bakom sig

Nikolaj är idag en av den svenska konståkningens starkast lysande stjärnor. Han har tagit fyra SM-guld, tävlat i stora internationella tävlingar och hans metalinspirerade musikval har gett rubriker i The New York Times. Metal är inte en musikkategori som hörs ofta inom konståkningsvärlden.

Men det har varit tufft. När världen stängde ner under coronapandemin tog även konståkningen paus. Inga tävlingar. Inga mästerskap. Nikolaj hamnade i en depression där motivationen för konståkningen, och även passionen för fotograferingen, försvann helt. Men med hjälp av en psykolog har han nu lärt sig att leva mer i det positiva. Han fick fundera på vad han faktiskt ville göra och efter ett besök till en musikaffär vände allt.

– Livet ändrades direkt när jag började spela trummor. Du kan inte grubbla samtidigt som du tänker på rytmer och takter. Det blir en slags avkoppling! Så nu om en kompis ringer och säger att de inte har någon motivation så är min första fråga: vad gör du på fritiden? Jag tror det är viktigt att blanda sina verkligheter. Även elitidrottare måste få ha en fritid.

”Det var förjävligt rent utsagt”

När konståkningsvärlden vaknade igen efter pandemin hade Nikolaj bara ett mål: OS i Beijing 2022. Att få tävla i OS är en dröm som han har burit med sig sedan barndomen. För att kunna förbereda sig inför EM och kvalificeringen till OS valde han att stryka sig från flera tävlingar.

Och satsningen gav resultat. När Nikolaj kom till EM i januari 2022 var han i sitt livs form. Men tre dagar senare raserades allt när han på ett rutintest testade positivt för covid-19. I stället för en uppvisning på isen blev det isolering på ett litet hotellrum i Tallinn.

– Hela EM försvann. Jag var så arg att det knappt går att förklara. Du sitter där på den lilla ytan du har tillsammans med ditt hopprep. Du gör dina armhävningar, du går fram och tillbaka. Fönstret går inte att öppna och du får inte lämna rummet. Att jag var symptomfri gjorde det bara värre. Symptomen kom aldrig, jag kände mig helt frisk. Det var förjävligt rent ut sagt.
Tio dagar och 750 armhävningar senare kunde han andas frisk luft igen. Men det var en osäker framtid han kom ut till. Skulle han åka hem? Åka ut på isen? Ta en paus? Men ett digitalt möte och ett efterlängtat besked senare var det bara att börja ladda om. Nikolaj hade fått en plats i OS-truppen och drömmen skulle äntligen gå i uppfyllelse. Under förutsättningen att han kunde hålla sig frisk.

Tog in på hotell

Hemma i Norrköping var nämligen hela familjen sjuk. Att återvända till det gemensamma hemmet var omöjligt. Genom kontakter i klubben fick Nikolaj tag på ett hotellrum där han kunde bo till ett bra pris. Därifrån rådde nästan total isolering med fullt fokus på OS.

– Jag kom tillbaka till Norrköping, direkt in på hotellet, munskydd var jag än gick. Efter att pappa blev frisk fick han komma till träningarna men han fick inte gå ut på isen. Han coachade från sargen. Det var helt enkelt så det fick bli. Själv, själv, själv. Det var väldigt jobbigt.

Själv, själv, själv. Ett högt pris men Nikolaj menar att det var värt det. Han visste ju varför han gjorde det. När tiden för OS väl kom var det allt han någonsin hade kunnat drömma om.