Visst är det sådant man säger? ”Jag skulle aldrig klara av det om det händer” om det där otänkbara, när världen rasar. Men Cilla konstaterar själv, under detta tunga men fina samtal i S:t Johannes kyrka, att det gör man.

Hur orkar man hålla sig kvar när avgrunden öppnar sig?

– Man vet ändå att det blir bättre imorgon. Och ibland så blir det inte det, ibland blir det bättre om en vecka eller en månad, men det blir bättre. Tiden har en förmåga att läka såren. Tiden är en kraft på något sätt. I början handlar det om att ta sig upp ur sängen. Jag började jobba ganska snabbt efter att Elis dog. För mig var det viktigt att ha rutiner att hålla mig till: gå upp, duscha, äta frukost. Göra de där vanliga sakerna. Och att vara lite snäll mot sig själv. Jag minns att jag hade dåligt samvete om jag skrattade. Även idag gör minnena ont såklart, men jag blir glad också. Många menar att jag är stark, men jag tror att alla har det inom sig. Jag har gått i samtal förstås, både i själavårdande samtal genom kyrkan och i samtal genom sjukvården. Jag tror man på något sätt måste möta sorgen, även om det gör skitont. Annars skjuter man den bara framför sig.

Cilla berättar att många människor tycker det är besvärligt med sorg, särskilt när barn dör. Många vänner försvann, även nära vänner.
– Det var också en sorg att hantera. Jag har varit arg, bitter och ledsen över det, men jag har accepterat det. Idag känner jag inte de känslorna längre, det är deras sak. Många är nog väldigt rädda för döden.

Cilla har alltid haft en tro. Det var något som fanns med från barnsben, en trygg vetskap om att inte vara ensam. Hon pratade inte mycket om det då familjen inte var troende och som tonåring kunde det till och med kännas lite pinsamt att säga att det. Idag står hon stabilt i att prata om sin tro och är helt öppen med den.
– Jag känner att jag har någon som bär mig genom livet. Sedan tror jag inte att det är en gubbe på ett moln och jag springer inte i kyrkan hela tiden. Men jag uppskattar verkligen att gå på gudstjänst och det är något jag har saknat nu under pandemin.

Familjen fick Elis diagnos på skottdagen 2016. Efter ett års kamp, där de kastades mellan hopp och förtvivlan, gick Elis bort första mars 2017.
– Elis blev som en klok gammal gubbe. Visst, han retade sin syster in till slutet, så var han. Men också klok. Jag frågade ofta om han var rädd. Men det sa han att han inte var. Kanske för att skydda mig. Elis läkare i Linköping sa faktiskt ”Jag är inte religiös men när jag är här med barnen så är det något magiskt med dem. De bestämmer sig för saker, och så är det så.” Jag tror inte sjuka barn är ensamma. De har någon som bär dem igenom det. Vi vuxna kan inte bära dem på det sättet och vi har vår egen sorg att brottas med. När Elis blev sjuk sade han ”Jag ska klara ett år.” Vi visste att sjukdomsförloppet gick lavinartat fort så det var osannolikt. Men han klarade sig i ett år och två minuter. Han ville bli frisk och det kunde han inte önska sig till, men han kunde hålla ut ett år. Jag tror det fanns någon där och hjälpte honom.

Hur påverkades din tro under den här tiden?

– När det är som tyngst kan det vara svårt att känna sig buren. Men jag tycker att tron har fördjupats sedan Elis blev sjuk och dog. Jag har hittat en tröst i den också. Dö ska vi alla göra, det är det enda vi vet. Jag tycker att barn borde få leva längre. Men jag försöker hitta någon mening, att Elis hade en plats eller ett uppdrag, både här och där han är nu.
Jag tror det blir antingen eller, när man upplever en djup sorg. Antingen säger man bara nej till tron eller så blir man starkare i den. För mig har det varit så. Jag har känt ännu mera närhet och att jag inte är ensam. Jag har en bön som hjälper mig mycket. Elis hade precis blivit sjuk och jag hittade en broschyr på jobbet, där den fanns med. Jag klippte ut den och har den fortfarande på kylskåpet. Den ger mig styrka.

Var du osams med Gud någon gång när Elis var sjuk?
– Nej, men jag var arg på honom, det var jag. Jag tyckte Elis kunde ha fått bli frisk. Jag var arg och undrade varför han inte kunde få leva. Men det var mer att jag bad. Jag bad om att han skulle få leva.” Låt honom bli frisk”. Men jag vacklade inte i tron, det har jag aldrig gjort. Jag kan se tillfällen i mitt liv där Gud var närvarande, han gav mig styrkan. Jag har alltid älskat kyrkor. Var jag än är så vill jag gå in i kyrkan och sätta mig en stund. Det är något speciellt med att vara i en kyrka och man tillåter sig att tänka och stänga av allt utanför. Lyssnar man och tittar så ser man Gud. Ibland när jag är ledsen och saknar Elis som mest, då dyker det upp hjärtan både här och där. Jag har ifrågasatt det, om jag kanske bara lägger märke till det just då och tittar efter de sakerna när jag är ledsen. Men jag har verkligen försökt vara uppmärksam på det annars också, jag har letat och det är inte samma sak då. Det är när jag som mest behöver det. Då finns de där, de små tecknen.