Att skriva om besöksnäring och kultur under temat hopp, kan kanske te sig världsfrånvänt just nu. Men även om utställningen Ståhl Collection knappt hann öppna innan den andra vågen av pandemin sköljde över oss, så kommer de att öppna igen. Att kunna erbjuda ännu ett besöksmål i vår stad kommer att behövas i Norrköping i tiden efter pandemin, då hotell-, restaurang- och kulturnäring har gått på knäna. Glädjen blir stor när kulturen åter kan öppna upp.
Det är konstsamlaren och initiativtagaren Mikael Ståhl som möter upp i den tillfälliga entrén till Ståhl Collection. När jag tackar för hans tid nämner han just att det är bra att få chansen att öva på guidningar i väntan på att få öppna igen.

En dröm förverkligas

Att Ståhl Collection skulle ligga någon annanstans har aldrig funnits på kartan. Mikael själv låter närmast förbluffad över frågan.
– Nej, det här är min stad. Och Industrilandskapet är något unikt, den perfekta platsen för utställningen. Man hittar inte miljöer eller lokaler som dessa någon annanstans. När jag hade kontor på Drottninggatan parkerade vi bilar i den här byggnaden, redan då såg man möjligheterna. Jag hade en kompis som hette Sten Eriksson som var min mentor när det gällde konsten, han riktade in mig dit jag skulle med konsten på något sätt. Han sade alltid ”Här ska vi visa konst”. Det var på 80-talet. Så drömmen levde innan det fanns en plan för Yllefabriken.

Omvandlad yllefabrik

Utställningen ligger på bottenplan i Yllefabriken, lokalen som varit just detta, och har under de senaste åren renoverats för att inrymma bostäder, kontor och självklart, Ståhl Collection. Byggnationen av grannfastigheten som ska erbjuda ännu mer ytor för umgänge, terrass över Strömmen och restaurang pågår för fullt, därav den i skrivande stund ganska ogästvänliga huvudentrén. Det känns som att vi får uppleva något historiskt när man spränger i berggrunden intill konsthallen så det sekelgamla golvet vi står på rister av kraften.

En spännande atmosfär

Jag kommer egentligen in från ”fel håll” i utställningen, men ögonen dras till de massiva skulpturala konstverken. Dessa är fasta föremål i utställningen, för flera ton brons flyttas inte hur som helst. Andra verk kommer bytas ut genom åren för att skapa variation. Just variationen mellan det stora och det lilla, enorma dukar, klassiska metoder och oprövad mark, bronsstatyer och plexglas, neon och betong skapar en spännande atmosfär. Det skulle kunna vara rörigt men känns istället oerhört inspirerande. Trappan som binder ihop våningsplanen skär igenom rå betong. Det är maffigt, men inte ogripbart gigantiskt.
– Det är en del av idén här, att vi ska visa bredden på den samtida konsten, att det finns allt, kommenterar Mikael.
Konst kan uppfattas som svårt. Producenten, den strävande, kämpande, ofta med kort om medel. Mottagaren, den högborne, välutbildade. Jag undrar om det ligger något i den spänningen.
– Ja, det finns nog en föreställning om att det ska vara något mycket intellektuellt. Men konst är för alla och ska konsumeras med hjärta och magkänsla.

Är konst viktigt för människan?
– Ja, jag vill tro det. Kultur är viktigt för oss. Det är viktigt att bli uppfylld av något. Konst, men också annan kultur som musik och teater. Vi har fantastiska möjligheter här i Industrilandskapet med Louis De Geer, Symfoniorkestern och så Östgötateatern runt hörnet.

Med en konstsamling som räknas som en av de bästa i Norden, med både svenska och utländska storheter bakom verken, kommer de locka konstintresserade från hela Sverige men kanske även internationella gäster. Utmaningen blir att både få turister som passerar Norrköping att stanna till och att attrahera norrköpingsbon, men också att locka dem som tror att det krävs kunskap för att uppleva konst.
– När vi väl kommer ur den här pandemin kommer vi ha flera aktiviteter, som konstnärssamtal och musikuppträdanden. Jag tror att om man har tillgång till högklassig konst, så ökar också intresset för konst. Vi har fått en fantastisk respons från norrköpingsborna såhär långt.

Det primära sättet att visa upp konsten är alltså visningar där ni berättar mer om verken. Men behöver besökarna veta mer än vad de ser?
– Ja, vissa verk innehåller sådant som man inte ser direkt. Att få veta mer om verket, konstnärens historia och verkets uppkomst kan ge en större upplevelse. Vi tror att man får ut mer av en visning, även om vi kommer ha öppet vissa dagar för att bara komma in och titta på konsten, röra sig i lokalerna och bland verken.
Som exempel visar Mikael mig verket Rotvälta som växer upp ur golvet på nedre plan. Min första anblick ger känslan av ett byggnadsras, smärta, ångest, död. Men Mikael förklarar att konstnären inspirerats av sin flytt från Rumänien, vad det gör med en människa att ryckas upp från sina rötter. Han pekar på de uppåtgående linjerna. Plötsligt ser jag att kropparna inte bara är fallande, krossade, utan också i rörelse uppåt ur kaoset. Stålbalkarna tynger inte bara ner, de leder också upp. Tyger i verket har också tagits från de kollektioner som producerades i den ursprungliga yllefabriken, för att ytterligare knyta verket till platsen.