De svenska hemvärnsförbanden är idag moderna krigsförband med huvuduppgift att skydda, bevaka och stötta samhället i kristider. De bildar en nationell och territoriell bas för Sveriges försvar och skydd. Hemvärnet grundades i samband med andra världskriget och var en självklar del i samhället under beredskapsåren.

Hemvärnet i historiska mått kan kanske tyckas vara rätt ungt. Men även om Hemvärnet formellt inte grundades förrän 1940 så har Sverige en lång historia av frivilliga grupper som har slutit upp för att skydda land och rike när krig och kriser utbrutit.

Borgarbeväpning

Redan vid riksdagen 1624 beslutades det att sätta upp en så kallad borgarbeväpning i Sverige. Borgarbeväpning var speciella trupper bildade av städers borgerskap. Dessa förekom främst under medeltiden men fanns på vissa platser i Europa kvar in på 1900-talet. Beslutet innebar att Sveriges befolkning, både i städer och på landsbygden, skulle försvara sina hembygder vid fara för krig.

Under riksdagen 1625 och i en förordning från 1650 förtydligades beslutet från riksdagen ytterligare. Kung Gustaf III gav noggranna bestämmelser om borgarbeväpningen. Borgerskapets militärkårer, som de kom att kallas, bestod av fem bataljoner var med fyra skvadroner till häst och 19 kompanier till fots. Kårerna stod näst i rang efter kungens egna liv- och hustrupper.
Varje borgare skulle skriva in sig i militärkåren och under det svensk-ryska kriget 1788-1790 vaktades både Stockholm och Göteborg av kårerna. Hotet mot västkusten under denna tid gjorde att flera kuststäder upprättade borgargarden. Under 1800-talet minskade dock intresset för borgarkårerna och 1870 upplöstes Stockholms borgerskaps militärkårer.

Europa brinner

Det skulle komma att dröja en bit in på 1900-talet innan frågan kom på tal igen. Det oroliga läget i Europa under slutet av 1930-talet och andra världskrigets utbrott hösten 1939, aktualiserade återigen idén om att upprätta lokala skyddsstyrkor i Sverige. Värnpliktsarmén hade begränsade resurser och på flera platser i landet bildades därför hemvärn på eget initiativ. En lag från 1934 som förbjöd bildandet av militära skyddskårer innebar dock att detta var olagligt.

Viljan att starta permanenta lokala skyddsstyrkor i landet var dock fortsatt stark och regeringen agerade snabbt. Den 7 februari 1940 tillsattes en hemvärnskommitté för att utreda frågan om ett nytt skyddsförband. Ordförande för kommittén blev den linköpingsfödde översten Gustaf Petri. Kommittén skulle utreda vilka uppgifter som skulle utföras, vilken utrustning som behövdes och hur organisationen skulle kunna se ut.

Det svenska hemvärnet

Den 29 maj 1940 tog regeringen formellt beslutet att bilda ett hemvärn. Hemvärnet skulle komma att bestå av frivilliga yngre och äldre män som av olika anledningar inte kunde tjänstgöra inom försvaret. Beslutet om införskaffandet av ett hemvärn påskyndades troligtvis av att både Norge och Danmark hade fallit och ockuperats av Tyskland i april samma år, bara någon knapp månad tidigare.

Från början var tanken att Hemvärnet skulle bestå av cirka 50 000 man men efter redan ett par veckor kunde den nyligen nyutnämnde hemvärnschefen Gustaf Petri titulera sig chef över hela 90 000 frivilliga män. Petri kom att leda organisationen till och med 1947. Till minne av Petris insats för Hemvärnet utdelas av Hemvärnsbefälets Riksförbund Hemvärnets Petrimedalj, även kallad Gustaf Petri-medaljen.