Född och uppvuxen i ett konservativt baptistiskt hem i Maryland där all sekulär musik var förbjuden har Josh Tillman (som han egentligen heter) gjort upp med sin barndom ett flertal gånger. När den moderna musiken väl kom in i hans liv var det först form av Dylan och influenserna av den gamla singer-song-writer-kungen såväl som Elton John, Jackson Browne och framförallt John Lennon är tydliga i både text och musik.

Den cyniska, skarpsynta humorn som kommit att bli ett av Father John Mistys signum lyser dock med sin frånvaro. Istället är det mörkt, nära och bitvis ångestfyllt när han tar oss igenom sin depression och djupa existentiella livskris. Men det är som sagt bra. Väldigt bra. Och visst finns humorn ändå där någonstans, även om en kanske får gräva lite djupare än vanligt för att hitta den.

Albumet är en vacker och sorglig djupdykning om en musiker som drabbats av livet. Med ett vardagligt språk och lugna melodier sätter han ord på det som vi alla känt någon gång i livet men sällan vågar prata om. Det är ett album som definitivt kommer att lyssnas igenom både en och två och tre gånger.

Bästa låt: Please Don’t Die

/Matilda Eklöf