Johan Karlsson är verksamhetschef på kommunens filmverksamhet, biografen Cnema och är väl insatt i filmens värld. Han menar att det inte är något konstigt med att döden är så vanligt förekommande på vita duken, snarare tvärt om.

– Döden är ju ett filmiskt stoff, förklarar han. Man jobbar med döden i film hela tiden. Det är ett av de starkaste dramaturgiska knepen som finns i film och tv. Tänker man efter lite så märker man att döden är ett element som finns med i alla berättelser.

Människan har historiskt sett aldrig sett så mycket rörliga bilder som hon gör idag. Mediumen är oändliga: YouTube, Netflix, biografer, snapchat och tv bara för att nämna några. För tio år sedan gjordes en studie som visade att en 15-åring då i snitt hade sett 3000 mord på film och tv. Idag är det förmodligen ännu fler.

– Man kan fundera på vad som händer med en. Blir man avtrubbad eller mer igenkännande och ödmjuk för att man lär sig någonting? Frågan stannar lite i luften innan han fortsätter.

– För några hundra år sedan fanns inte film och tv. Men döden fanns ju fortfarande. På det sättet tror jag ändå att vi såg fler döda då än vi gör idag. Förut såg vi dem på riktigt men nu får vi utlopp för det genom film och tv. Det blir ett titthål, en chans för det att pysa ut liksom och ett utrymme för att kunna fundera kring det. Döden 2018 är både någon annanstans och inte lika nära som förut.

Romantiseringen av döden tror han dock är något som förekom mer förut.

– Idag skildras den nog både mer realistiskt och mindre romantiserande. Den är inte bara vacker och man far iväg som man kan se i filmer från 40- och 50-talet, fortsätter han. Den är mer sanningsenlig. Filmer om döden handlar egentligen inte om döden. Det kan låta paradoxalt men de handlar i regel mer om livet och de som lever vidare. Det är sällan man ser en film som utgår ifrån en person och när den personen dör så tar filmen helt slut. Det vore intressant men oftast handlar filmer mer om vad personen
lämnar kvar och livet fram till döden.

Johan menar att de är så de flesta filmer är uppbyggda idag. Det finns dock exempel på filmer som behandlar just efterlivet. Det är inte många, men de finns.

– Bröderna Lejonhjärta är ett tydligt exempel på en film om något slags efterliv. Men det är få filmer idag som vänder sig till vuxna som har det temat. Däremot gjordes det väldigt många på 40- och 50-talet. Det kan vara intressant att fråga sig om det har att göra med den tid som var då. I och med de två stora världskrigen var det väldigt många som direkt och indirekt drabbades av döden och säkert bearbetade trauman. Så man kan rätt tydligt se att sättet döden porträtteras på har förändrats genom åren.

– Idag vågar vi exempelvis skämta mer om döden än vi kanske gjort förut, fortsätter han. The Big Sick, Trångt i kistan och Fyra bröllop och en begravning är alla exempel på komedier där döden är en del av handlingen. En del av de filmerna hade varit helt omöjliga att göra på 40- och 50-talet. Det tror jag kan ha att göra med att döden var mer närvarande förut och närmare. Nu har vi distanserat oss mer, säger han medan han river runt lite mer i sina papper.

– Sen har vi kategorin döden och djur, säger han och verkar skina upp något vid tanken på våra fyrfota vänner. Jag tänker på Marley och jag från 2008. Det nygifta paret som skaffar en hund som gör som den vill och sen kan vi ju ana var det tar vägen. Djur blir på något sätt en spegelbild av det egna livet. Jag har hund hemma och de blir ju familjemedlemmar.

I barnfilmer är det vanligt med just djur. Johan menar att filmbolag som Disney och Pixar ofta använder det temat i sina filmer. Bambi, Hitta Nemo, Lejonkungen och nu senast Coco är tydliga exempel på det. Det kan vara ett sätt att närma sig döden.

Det finns många olika teman man kan dela in filmer om döden i. Den sedelärande döden där man lever ett gott och anständigt liv (It’s a wonderful life), filmer om människor som kommer tillbaka från döden (Ghost, Den osynlige), de som flyr döden (skräck-, action- och thriller-filmer) och filmer som utspelar sig i skuggan av döden. I den kategorin hittar vi den okrönte mästare Ingmar Bergman.

– I Det sjunde inseglet, som kanske är den mest ikoniska döden-filmen av alla, använder han döden som en fond för att berätta något annat. Om samhället och den tiden som var. Tänker man på döden som person så föreställer man sig ju den där svartklädda personen som spelar schack – så den filmen har verkligen påverkat samhället. Bergman levde själv verkligen i skuggan av döden och hade dödsrädslor hela livet. De gjorde kanske att han fick bränsle till sitt konstnärskap. Han vallade demonerna framför sig.

Dödstemat bland film verkar inte heller vara på utdöende. Bland de filmer som ligger i biotoppen hittar vi bland annat Coco, Tårtgeneralen och The Quiet Place. När den här intervjun kommer ut kommer också filmer som Deadpool 2 och Erik Poppes film om Utøya att ha haft premiär.

– Vi är ganska lika som människor oavsett var vi bor, ser ut eller vad vi tror eller inte tror på, avrundar Johan. Det är de filmerna som berättas på ett sånt sätt att man kan relatera till vad de handlar om som gör att man blir berörd. Det blir ett universellt språk.