Men hur ska vi hitta hoppet och våga tro idag, mitt under en pandemi? Säkert bär vi alla på förhoppningar om snällare tider, efterlängtade möten och minskad smittspridning. Under ett år av dödsfall, isolering och ensamhet, uppsägningar och permitteringar, längtan och saknad, kan det vara svårt att orkar hålla hoppet uppe. Har vi kraft kvar att tro på bättre tider?

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar oss. Kanske är det sant. Vi människor verkar ha en mirakulös och outtröttlig förmåga att se ljuset i mörkret och att hitta förtröstan i hopplösa situationer. Hoppet är inte bara ett vackert ord utan också en fantastisk kraft. En kraft som kan förändra hela vår tillvaro och hela vår existens.

Ett stort hopp ligger idag i vaccinets vidd och verkan. Många av oss kan nu se en gnista av förtröstan efter en lång tid av oro och frustration. Tänk att återigen få träffas utan restriktioner, att inte behöva känna en bitande oro för våra äldre eller nära och kära i riskgrupp, att kunna sitta bredvid varandra utan avstånd, att få hålla i varandras händer och att äntligen få kramas igen. Det är en lång väg kvar dit, men vi har redan rest en betydlig sträcka. Hoppet hjälper oss att färdas den sista biten, tillsammans och för varandra. Håll ut och håll hoppet uppe!