Brudpällen, brudpigornas hedersuppdrag
Brudpällen, brudpigornas hedersuppdrag
Ett följe med kronbrud och tärnor har i alla tider varit en mäktig syn. I norra Östergötland finns beskrivningar av hur brudpigorna kunde se ut i början av 1800-talet. De var nära på lika pyntade som bruden och hade som hedersuppdrag att hålla upp tyghimlen, eller brudpällen över brudparet under vigselceremonin. En dåtida tradition var också att “dansa bort” bruden, där brudpigorna kom in i följe efter bruden med tända ljus i handen.
Text Annelie Tollerå
Foto Matilda Eklöf
Till antalet kunde brudpigorna vara hela 30 eller 40 stycken vid större kronbröllop, men det var bara två eller fyra som hade den ärofyllda uppgiften att vara pällpigor. Brudpällen hölls över brudparet under vigselceremonin i kyrkan medan brudparet knäböjde framme vid altaret. “Att gå under pällen” var ett annat uttryck för giftermål.
Man vet inte hur traditionen med brudpäll kom till. En teori är att pällen härstammar från en tyghimmel som fanns uppspänd över hedersgästerna vid ett gästabud som skydd från sotflagor från spisen. En annan att den, liksom slöjan, skulle vara ett tecken på blygsamhet. Traditionen har åtminstone medeltida anor. I tidig tid hölls pällen upp med sträckta armar, men efterhand tillkom bärpinnar då uppgiften kunde bli tröttsam för armarna.
Prydnader täckte håret
Brudpigorna fick aldrig klä sig över bruden, men ofta var det inget problem, då kronbrudarna brukade vara ordentligt påpyntade med sidenband, rosetter, papperblommor, metallhängen, medaljonger och dessutom hade brudkronan fylld med blommor, blad och exempelvis färgade strutsfjädrar. En ofylld krona betydde otur, ansåg man.
Kronbruden bar också en ordentligt prydd bröstlapp och lånade ofta en så kallad herremannaklänning från prästgården, där prästfrun hade uppdraget att klä bruden inför bröllopet. Brudpigorna skulle enligt idealet vara så prydda med blommor och prydnader att håret inte alls skulle synas framtill. Skimrande blå pärlor glimmade effektfullt bland prydnaderna.
Tända ljus i handen
Ett kronbröllop varade alltid flera dagar. På den andra dagen av bröllopet fanns en tradition, belagd från Risinge i norra Östergötand, som innebar att “dansa bort” bruden. Symboliken var att hon inträdde sin nya roll och status som gift kvinna. Under festligheterna leddes hon bort och kläddes om och inträdde åter i sin så kallade ungmorsdräkt, följd av sina brudpigor som hade tända ljus eller facklor i handen, bärande på hennes krona, ibland på en kudde. De ställde sig omkring henne i en ring och dansade en vacker dans kring henne.
Bevarad päll i Kullerstad kyrka
Den som inte hade en egen brudpäll i familjen kunde få låna av kyrkan, prästgården, en herrgård eller något sällskap i bygden. I Kullerstad kyrka i norra Östergötland finns en brudpäll bevarad av sidendamast och mönstertryckt bomullstyg, som förr gick under namnet kattun. Trycket är orientaliskt och brudpällen är daterad från 1600-talet, då orientaliska tryckta tyger var dyrbara och högt eftertraktade. Sidendamasten på baksidan är ihopsydd av flera mindre bitar, vilket pekar på att det troligtvis ett återbruk av ett dyrbart tyg som slitits ut. Det renoverades och konserverades år 1982. Man kan bara föreställa sig alla de brudpar som stått under den här brudpällen sedan 1600-talet.
Publicerad den 12 december 2023