Personligt engagemang

För Benjamin är engagemanget i ungdomarna ett starkt driv i yrket som polis. Han jobbar som gruppchef för områdespolisen sedan snart ett år tillbaka, men har innan dess arbetat operativt i 10 år på ingripandeverksamheten, där man arbetar med akuta ärenden. Områdespolisen arbetar istället mycket förebyggande och i samverkan, men verkar också mycket operativt. Fokus är ställt på bland annat Norrköpings problemområden. Innan poliskarriären jobbade Benjamin några år i häktet. Där lärde han sig hur man ska ta människor i den kriminella världen.

– Det är det enda det handlar om i yrket som polis tycker jag. Att kunna ta människor. Men ett av mina största driv är ungdomarna måste jag säga. Att kunna vända på situationen för ungdomars framtid är värt mycket. Det är verkligen att hjälpa personen och i förlängningen hela samhället. Det är ett mycket svårt arbete där varje fall är unikt. Man kan lägga ner mycket resurser, tid och engagemang i en enskild person och det funkar inte ändå. Men sen när man har lagt sitt engagemang och det funkar, är det värt allt arbete.

Att Benjamin har en stark tro på det goda samhället märks.

– För mig är yrket personligt. För mig, vill jag påpeka. Jag säger inte att det är så för alla poliser. För mig är det mer än bara ett yrke. Det är lite av en identitet.

Benjamins starka personliga driv för sitt yrke kan inte förklaras med något ovanligt i uppväxten. Han är uppvuxen som en vanlig medelsvensson, först i Finspång och sedan i Pryssgården i Norrköping. Privat har han en sambo, barn och bonusbarn. Hans pappa kommer ursprungligen från Gambia, medan hans mamma är svensk. Vi pratar en stund om han har mött något negativt i yrket på grund av sin hudfärg.

– Nej, nästan inget, säger Benjamin. Om det har varit någon som sagt en kommentar så är det i alla fall inget som har fastnat. Tvärtom så måste jag säga att det är en fördel i yrket. Jag kan fungera som en förebild för ungdomar med invandrarbakgrund och jag brukar vinna förtroende ganska lätt. Ungdomarna ser att man kan bli något, trots att man är mörk. Att det finns en framtid.

Utsatt yrke

Att vara utsatt för risker var inget som fick Benjamin att tveka över att bli polis.

– Nej, det har aldrig fått mig att tveka. Jag vet och visste att man kan bli utsatt för direkt livshotande situationer som polis. Visst har jag varit med om extremt svåra situationer. Det har hänt att jag har blivit angripen av någon som är narkotikapåverkad och lider av psykisk ohälsa och som försöker skada mig. Jag har fått slåss för att ta mig loss. Jag har blivit överrumplad och nedbrottad.

Vid några tillfällen har Benjamin blivit hotad med vapen.

– Vid ett tillfälle drog en person pistol emot mig. Men då var jag och min kollega snabbare med att dra upp våra vapen, så han gav sig. Det kunde ha gått illa såklart. Det där är riktigt svåra situationer, men som tur var gick det bra.

Döden närvarande

I yrket som polis är döden ständigt närvarande. Jag frågar hur det är att inte veta vad som ska dölja sig bakom en dörr vid exempelvis ett lägenhetsbråk.

– Vi har ett säkerhetstänk när vi öppnar en dörr. Vi går inte in i olika miljöer utan att vara förberedda, utan vi har bra utbildning. Och vi ser mycket, mycket misär. Till exempel kommer vi ibland in när människor har tagit livet av sig. Det har jag sett många gånger, tyvärr. Det är alltid tufft, det är mycket att ta in. Dels det man ser visuellt, men också att ta in personens situation. Det är en overklig känsla och det kan vara tufft att hantera.

– Även trafikolyckor är obehagliga syner, fortsätter Benjamin. Några gånger har jag sett människor som hoppat framför tåget. Att ge dödsbud till en förälder vars barn har gått bort är svårt att relatera till. Det är oerhört svårt. Då gör man sitt jobb. Någon måste göra det och det landar på polisen.

Benjamin räknar upp fall efter fall av våldsamma situationer som han har varit med om. Jag hade förväntat mig att Benjamin skulle räkna upp några få fall som kanske utmärker sig, men Benjamin möter hela tiden döden i yrket. Döden kan ständigt ligga på lur i Benjamins polisvardag. Även när döden har kommit naturligt, men utanför sjukhusets försorg, blir polisen tillkallad som rutin.

Hur överlever du att hela tiden se döden i vitögat?

– Nån gång kan det verkligen kännas som om man förlorar hoppet om mänskligheten. Ibland kan det kännas tungt att se så mycket misär, alltså. Men då brukar jag påminna mig om att vi hela tiden ser baksidan av medaljongen. Det gäller att vara medveten om att det finns en ljus sida av livet också.

Utvecklas som människa

Ibland kan ryggsäcken bli tung, förklarar Benjamin. Men polisen är välutbildad och har strategier för att hantera det.

– Först och främst pratar vi kollegor mycket med varandra. Räcker inte de samtalen så har vi möjlighet till avlastningssamtal med psykolog, fortsätter Benjamin. Vissa situationer kan följa med i tankarna en längre tid. Men för mig finns inget egentligen som tynger. Tvärtom, man utvecklas som människa och lär sig mycket om livet och om sig själv.

Inga machopersoner

Benjamin vill understryka att de som jobbar som poliser inte är några machopersoner, utan är vanliga människor med känslor.

– Ingen försöker vara “tuff”, utan vi pratar om vad vi känner. Vi är öppna med om vi har varit rädda, för det kan man bli. Jag blir absolut rädd i vissa situationer, det får du gärna skriva, säger Benjamin med eftertryck.

– Men man lär sig vad som är viktigt i livet. Och det tror jag är att ta hand om varandra.