För några år sedan gjorde en grupp forskare från Michigan State University, för första gången någonsin, en stor studie om var i världen den mest empatiska befolkningen finns. Illustrerad vetenskap berättar att forskningen baserades på en enkätundersökning med data från mer än 100 000 personer utsprida i 63 olika länder. Undersökningen utgick bland annat ifrån sökandet efter empatiska känslor och personlighetsdrag samt prosocialt beteende, vilket är handlingar då vi människor hjälper, tröstar och samarbetar med andra. I sin studie definierade forskarna empati som ”förmågan att sätta sig in i andra människors känslor och perspektiv”. Resultatet visade att Ecuador hamnade på första plats och hade den mest empatiska befolkningen, Saudiarabien hamnade på andra plats och Peru på tredje.

Men kan empati och medmänsklighet verkligen mätas med hjälp av enkäterundersökningar? Empati är ett mycket komplext begrepp och kan inte likställas med medkänsla, menar professor Tania Singer som är psykolog och neuroforskare på Social Neuroscience Lab på Max Planck Society i Berlin.

Vem visar vi empati för

På hemsidan för Forskning och Framsteg kan man läsa att Singer gav sig själv ett nästan omöjligt uppdrag för några år sedan, att kartlägga vad som händer i hjärnan när vi känner empati. Den första undersökningen utgick från olika par. Den ena partnern lades i en magnetkamera och bredvid satt den andra partnern som fick uppleva en lätt obehaglig smärta. När den drabbade partnern kände smärta så reagerade både partnerns smärtnätverk och delen av hjärnan som har med uppfattning av kropp och känslor att göra.

I nästa steg ville Singer undersöka människors förmåga att känna empati för alla medmänniskor och inte bara de som står oss nära. Singers forskarteam kunde snart konstatera att vår empati når och inkluderar bara vissa personer, att vi känner med dem vi tycker om, men inte alltid med okända personer. Samma experiment gjordes nämligen på fotbollssupportrar som fick uppleva när en supporter från det egna laget och en supporter från ett rivaliserande lag utsattes för smärta. När anhängare av det egna laget kände smärtan flödade empatin hos de flesta försökspersoner, medan empatin blev betydligt svagare eller uteblev helt när personen från det rivaliserande laget upplevde det. Vissa manliga försökspersoner påvisade till och med tydliga tecken på skadeglädje.

Efter analysen uttalade sig Singer om att det är väldigt tydligt att hjärnan är programmerad för att bry sig mest om ”vår inre krets”. När du ansluter dig till en grupp får du genast ökad empati för dina gruppmedlemmar, men minskad empati för utomstående, menade hon.

Andreas Olsson, forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet, menar att det är helt naturligt för oss, och var tidigare avgörande, att knyta starka band inom en grupp för att kunna samarbeta och försvara oss. På Karolinska Institutionens webbplats kan man vidare läsa att Olsson anser att den här tendensen är ett stort samhällsproblem idag. Positiv särbehandling sker på många sätt mellan medlemmar som tillhör ”ingruppen”, det som Singer kallar för ”vår inre krets”. Forskningen visar också att vi känner mindre empati för de som står utanför gruppen och vi associerar också lättare obehagliga upplevelser till dem, som kan göra oss rädda, menar Olsson. Den psykologiska uppdelningen vi gör sker omedvetet och snabbt och påverkas ofta av faktorer som etnicitet eller social klass.

Att träna sig i medmänsklighet

Upptäckten av att empati var starkt knuten till människans närmaste krets bekymrade Tania Singer. Hon menade att om vi känslomässigt påverkar varandra på cellnivå och på samma gång är starkt genetiskt programmerade att känna mer för vår egen grupp, ligger mänskligheten inte särskilt bra till i en allt mer globaliserad värld. Enligt Framsteg och Forskning bestämde hon sig då för att ta reda på om det var möjligt för människan att utveckla sin empatiska förmåga. Genom den tibetanska ledaren Dalai lama fick Singer kontakt med buddhistiska munkar som i åratal har tränat sig på ”compassion”, det vill säga medkänsla.

I sin magnetkamera fick Singer möjlighet att läsa av en av munkarnas hjärnaktivitet medan han föreställde sig en person som led och då riktade sin medkänsla mot den personen. Hon upptäckte då att det var helt andra delar av hjärnan som aktiverades än i tidigare experiment, det vill säga området som har med positiv belöning att göra. Singer drog då slutsatsen att det måste finnas fler former av empati och inte bara en. Hon arbetade därför fram en modell som bygger på tre olika sätt att känna med andra människor:

1. Det automatiska som inte innefattar någon medvetenhet som till exempel att gäspningar ”smittar”. Här förekommer ingen oro över att den andra personen är trött utan en person härmar den andra reflexmässigt. Dessa impulser finns hos människan redan vid födseln.

2. Empatin, det som kräver en viss medvetenhet. Det uppstår först när vi har förstått att vi är enskilda personer och kan uppfatta att en annan människa lider och kan lida med den.

3. Compassion, det vi på svenska kallar medkänsla, kan beskrivas som ett slags ”sofistikerad empati” och innebär inte något medlidande för andra personer, utan bara omsorg och omtanke.

Skillnader och metoder

Singer menar att det finns stora skillnaderna mellan de här tre sätten. Empatin är till exempel slitsam och inte alltid särskilt uppbyggande. Medkänsla ger däremot positiv energi där du mottar på samma gång som du ger.

Meditation blev en av teknikerna som Singer fokuserade på för att se om man kunde öka omsorgen hos människor och det har gett positiva resultat. Men för att komma åt vår ”gruppegoism”, menar hon att vi också behöver kognitiva övningar och ”en rent intellektuell förståelse av vad det innebär att vara medkännande med andra”.

Olsson har ett liknande perspektiv och menar att de gruppindelningar vi gör är svåra att bryta när de väl har uppstått. Detta leder till att det också är svårare att lyckas med insatser för att nå en ökad förståelse mellan olika grupper. Han anser att det inte räcker att låta skilda grupper möta varandra eftersom de åter tappar förståelsen för varandra bara några dagar senare. Man måste aktivt försöka att sätta sig in i andras perspektiv eller arbeta för samma mål, säger Olsson. ”Vi är empatiska först när vi uppnår en förståelse för den andra personens perspektiv och när känslan skiljs från jaget, så att vi känner med någon annan”.