Orkar du hänga med på ett snabbt sammandrag? Veckan innan påsk kallas stilla veckan och inleds med palmsöndagen med dess berättelse om Jesus som rider in i Jerusalem för att fira den judiska påsken med sina lärjungar. Han firas som en kung och folket lägger mantlar och palmblad för att smycka hans väg. Skärtorsdagen är sedan en dag av eftertanke, gemenskap, svek och rädsla. Jesus delar en påskmåltid med sina lärjungar. De delar vin och bröd och Jesus uttalar att de ska göra detta framgent, i hans åminnelse. Nattvarden är instiftad. Men Jesus vet också att han ska bli förrådd och av vem, något han nämner vid middagen. Jesus vet vad som kommer att ske med honom och är rädd. Han ber om mod inför vad som komma skall. Senare på kvällen arresteras Jesus efter att Judas har avslöjat var han befinner sig. Långfredagen är en mörk dag. Jesus korsfästs och dör inte bara under stort lidande utan också på ett sätt som de allra värsta brottslingar avrättades på. En skamfylld död på korset i samtidens ögon. Hans mor och några av lärjungarna ser allt och sörjer djupt. Jesus begravs i en grotta som seden gav på den tiden. Men så kommer påskdagen, som också är dagen då påskveckan inleds. På påskdagen berättas om det stora miraklet. Graven är tom. Jesus har återuppstått. Nu närmar vi oss ämnet för den här texten. Jesus återuppstår och visar sig för flera personer under de kommande dagarna, däribland sina lärjungar. I den kristna traditionens trosbekännelse läser man ”på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda” och texten avslutas med ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”.

Ett evigt liv. Låt oss först fundera på det ur ett rent praktiskt perspektiv. Tanken har lockat och skrämt människan genom tiderna, det vittnar inte minst sagor och säger om. För att inte tala om att ett evigt liv nämns i flera religioner, men vi återkommer till det.

Ett evigt liv ses i många berättelser som ett straff. Ett evigt liv i vår mänskliga kropp behöver inte betyda evig ungdom, och en evighet av svår sjukdom och demens kan knappast ses som något eftersträvansvärt. Evigheten är också väldigt svår för en människa att ens föreställa sig. Vi kanske kan acceptera bilden av en cirkelrörelse, där rörelsen hela tiden faller tillbaka in i sig själv. Men en linjär evighet? En stig där man börjar gå i en och samma riktning och aldrig kommer fram. Ett universum som fortsätter i oändlighet. Är det ens meningen att vi ska kunna föreställa oss det?

I frågeställningen ”vill man leva för evigt” kanske vi ska begränsa oss lite? Man kan tänka kring ett väldigt långt liv istället? Som i Tolkiens sagor där alverna lever i tusentals år. Eller i Harry Potter där Nicholas Flamel som innehar De vises sten, och som faktiskt är baserad på en riktig historisk person, blir över 600 år. Dumbledore själv hann uppnå 116 års ålder innan han blev mördad. Eller som i de bibeltexter där vissa personer beskrivs ha blivit runt 900 år gamla. Hur skulle det påverka våra liv, om vi blev så gamla?

Ja, det beror väl dels på om det är en jämställd förlängning av ålder? Om vi återgår till Sagan om ringen så talar Arwens pappa Elrond med henne om huruvida hon ska välja att följa med honom och alverna och förbli odödlig eller om hon ska välja Aragorn och bli dödlig. Men att stanna hos Aragorn innebär också att hon då kommer att leva längre än sin älskade och alla sina vänner, kanske längre än allt levande hon känner. Elrond förutspår en framtid där hon helt ensam i världen vandrar över tomma vidder. För att ett långt liv ska vara värdefullt, bör vi alla kunna uppnå en mycket hög ålder så att vi alla kan ha kvar våra sociala sammanhang? Hur skulle relationer se ut om vi levde i 600 år? ”Ja, vi träffades som 30-åringar och firade vår 439:e bröllopsdag i lördags”.

Frågan om man vill ha ett evigt eller mycket långt liv handlar också om att bibehålla hälsan. Man hör ganska ofta äldre personer säga att de är färdiga med livet, att de känner sig klara. Om ens partner och vänner har gått bort och kroppen eller sinnet utkämpar strider mot en varje dag, då ska det nog mycket till att orka leva i ens 100 år. Nu kanske du tänker att detta ändå är en rent filosofisk fråga. Vi lever och vi dör. Medellängden har blivit längre när sjukdomar och hunger bekämpas, men den vedertagna sanningen har varit att en människas biologiska begränsning ligger på ungefär 120 år. Med betoning på har varit.
Vetenskapen och särskilt inriktningen gerontologi* har börjat att knäcka de gåtor som kan ge dramatisk effekt på livslängden. På sina håll börjar man se själva åldrandet som sjukdomen där tillstånd som hjärtsjukdom, demens och cancer är bieffekter och inte sjukdomen i sig. På möss har forskare framgångsrikt förlängt livet men också ”återställt ungdomen” genom till exempel förändringar på cellnivå och i DNA samt genom att skydda vårt DNA. Det är ett stort steg från mus till människa, men olika forskningsprojekt genomförs just nu för att testa vissa läkemedel som skulle kunna påverka åldrandets framfart i våra kroppar.

En fråga som ofta lyfts när man talar om kraftig förlängning av medellivslängden är överbefolkning. Det råder delade meningar om huruvida det kommer bli ett problem. Det är till sist en resursfråga. En resursfråga som vi redan nu måste hantera då dagens resursfördelning är ojämlik. I Sverige lever vi som vi har 4,2 jordklot medan man i länder som Ecuador och Jamaica lever mer i linje med att vi har ett (utifrån 2022 års siffror). Ska vi klara klimatmålen och ha en för oss människor beboelig planet, måste vi ändra på hur vi använder våra resurser.

Sedan finns de riktigt futuristiska tankarna där vi kanske lär oss att överföra en människa till en maskin, som inte kräver de förutsättningarna som vår biologiska kropp gör. Vi kanske inte bara behöver lära oss att leva sida vid sida med cyborgs utan också bli sådana? Men var lugn, än så länge är vi inte där. Och de enda råden som vetenskapen kan ge oss just nu för ett långt liv är att röra på oss, äta klokt och med måtta, ha givande sociala sammanhang och gärna någon typ av tro eller uppleva förundran. Den enda av dessa som det råder konsensus om är att man ska röra på sig, men även detta i måttfullhet. Lagom är bäst helt enkelt, för att hjälpa sin kropp på vägen.

För att återgå till religion och evigt liv så finns det spår av dessa tankar i flera religioner. Inom en gren av daoismen jobbade man till exempel hårt på detta med långt liv, och ett av knepen var att leva på luft. Nämnas bör att detta var mycket länge sedan. Men låt oss som avslutning fråga prästen Sigrid Wessén om detta med religion och evigt liv.

Hur menar man i kristendomen gällande evigt liv, är det en något
mer abstrakt tanke kring transcendens eller menar man verkligen mer bokstavligt talat?

– Kanske både och? Guds rike upprättas här och nu. Vi kan se himmelriket glimta förbi och Guds rike finns inom dig. Det är inte tänkt att världen ska vara så här – smärta, ensamhet, lidande. Och då ingår ju döden, det mest smärtsamma av allt. Men Guds rike behöver inte vara rimligt eller logiskt, bara en längtan efter att det ska vara gott. Det handlar också om att livet kommer först när Jesus kommer tillbaka. Men Gud vill att vi ska göra gott här och nu, vara en del av hans skapelse. Historiskt sett har tanken på ett evigt liv också varit ett sätt att hålla människor nere, ett maktmedel – ”stå ut och kämpa nu så får du ha det härligt sedan”.

Och hur ser det ut i andra religioner?

– Jag är ingen expert på det men i de Abrahamitiska religionerna (judendomen, kristendomen och islam reds. anm) finns ungefär samma syn på ”Guds rike här och nu”. Andra religioner har tankar om att man går upp i eller blir en del av universum. I vissa finns tanken om reinkarnation. Men man ser också att teologin skiljer sig åt i olika delar av världen beroende på människors utmaningar. I välbärgade länder är fokus mer själsligt. I fattiga länder är det mer konkret, där livet i realtid faktiskt är en kamp på liv och död, som det kanske var även här mer allmänt för 200 år sedan.

Vad tänker du personligen om hur det skulle vara att leva väldigt länge?

– Om alla skulle bli 300 år skulle vi väl anpassa oss tänker jag. Pensionsåldern skulle gå upp, säger Sigrid och skrattar.
– Sedan handlar det ju mycket om att vara frisk och kunna behålla sin nyfikenhet på livet, att ha ett rikt liv och utvecklas. Det är lätt att tappa glädjen om man känner att man inte hänger med.

Du är ju något av ett fan av superhjältar, kan du hitta något i de berättelserna som rör ett evigt liv?

– I superhjältarnas värld leker man gärna med tanken att vara i ett parallellt universum, som i Ant-man till exempel. Men det handlar också mycket om att komma tillbaka, att besegra döden. Att slåss för något. Om vi visste helt säkert att vi uppgår till ett evigt liv – varför då inte bara dö? Livet här är stort och viktig, värt att slåss för. Det kan man lära sig från en superhjältestory, avslutar Sigrid.