Att delta i en sorgegrupp kan vara läkande i sorgeprocessen. Sorgen är ett stort kapitel i våra liv och en naturlig del av vår existens. De flesta av oss kommer någon gång uppleva sorgen av att förlora en anhörig. Ändå kan sorgen kännas så svår att prata om.

Per-Olof Engström är diakon och har varit samtalsledare för Leva vidare-grupper i många år. Han tycker att döden har blivit tabubelagd i vårt samhälle. Vi vill gärna undvika den.

Avskärmade från döden

– Man såg döden på ett mycket mer naturligt sätt förr. Till stor del har vi blivit avskärmade från döden i vårt moderna samhälle. Det beror nog på att allt har blivit så institutionaliserat. Vi har velat ha ett kliniskt samhälle med effektiva rutiner.

Frågorna vi har om döden är många. Inget smärtar oss så mycket.

– Döden är en naturlig del av livet, säger Per-Olof. Jag brukar tänka på devisen: “Inget liv utan död, ingen död utan liv”. Så är det. Vi vet aldrig när den kommer, men att den kommer, det kan vi vara säkra på.

Får dela tankar

I en Leva vidare-grupp deltar ett mindre antal människor som har samma erfarenhet. I en sådan miljö kan det vara lättare att prata om sin sorg och dela sina tankar.

– I vår sorgeprocess har vi ett stort behov av att summera livet vi har haft med den som har gått bort, säger Per-Olof. Jag får ofta höra berättelser om glädjestunder och om hur mycket den avlidna har betytt i livet. Men det är inte helt ovanligt att vi också bär på ilska. Alla har inte haft bra relationer med sina anhöriga.

– Alla känslor är tillåtna och helt normala i sorgen. Man får tillåta sig att vara förvirrad och som anhörig behöver man inte heller tro att man alltid måste vara stark.

Behov av att prata om döden

Per-Olof understryker att han som diakon inte har några lösningar och inte kan ta bort smärtan. Han kan bara finnas där.

– Vi diakoner är inga experter på vare sig döden eller människors psyke. Men vi kan finnas där och lyssna. Det är läkande för människor att våga prata om döden. Genom coronapandemin tycker Per-Olof att vi har gjort en återupptäckt av vår egen dödlighet. Döden har kommit oss lite närmare i samhället.

– Jag märker att vi har behov av att prata om döden lite mer än innan coronapandemin. Nu har vi insett hur sårbara vi kan vara och att vi inte kan rationalisera bort döden. Naturligtvis är många rädda för döden. Vi kan inte rusta oss för den, men jag tror att vi måste våga prata om den.