I det förkristna Norden ansågs bröllop vara en familjeangelägenhet. Genom äktenskapet överförde man egendom och makt mellan familjer. Kärlek var inget krav, även om det säkert inte skadade om brudparet gillade varandra.

Många av de traditioner och riter som uppkom under denna tid levde kvar länge, och en del finns kvar än idag, om än i något reviderad form. Trolovningen innebar exempelvis bindande ekonomiska avtal kring brudens hemgift och brudgåvan från brudgummens familj. Detta har idag reviderats till nutidens förlovning där den ekonomiska aspekten försvunnit.
Ordet bröllop har även det en lång historia. Det härstammar från det fornsvenska ordet brudlaup som betyder ungefär brudfärd eller brudlopp. Exakt betydelse är oklar, men kan ha ursprung i en gammal bröllopssed där brudparet sprang (löpte) och visade upp sig för gästerna.

Stärkta rättigheter

Kristendomens intåg i Europa innebar en ny syn på äktenskapet. Som en del av den katolska kyrkans sju sakrament fick äktenskapet en ny upphöjd roll. Vigseln blev en helig handling och tack vare det stärktes också kvinnans rättigheter. Nu krävdes det formellt ett medgivande från kvinnan, även om det i praktiken fortfarande var männen som bestämde det mesta.
Kvinnans ställning inom äktenskapet blev säkrad i och med kristendomens genomslag, men med dåtidens tolkning av Bibeln blev hon också underställd mannen och bärare av arvsynden. Kyrkan krävde även monogami, något som inte hade varit en självklarhet förut.

Det kyrkliga äktenskapet blev med tiden norm i samhället, men det var inte utan kamp från kyrkans del. Ett problem var de så kallade hemliga giftermålen. Ett hemligt giftermål var en vigselceremoni där en man och kvinna gifte sig utan vittnen. Det räckte med att de sa sina äktenskapslöften inför Gud.

De hemliga giftermålen splittrade kyrkan, kravet på att ett brudpar skulle vigas av kyrkan för att äktenskapet skulle anses giltigt tog lång tid att få igenom. Inte förrän omkring år 1300 stadgades detta i Östgötalagen. Ytterligare ett par århundraden senare blev det allmän lag.

Vigsel vid porten

De första kyrkliga vigslarna ägde inte rum i själva kyrkan. Istället fick brudparet uppge sina löften vid kyrkporten innan ringarna välsignades och brudparet kunde gå in i kyrkan. Vigselceremonier vid altaret blev populärt först under 1400- och 1500-talet.
På denna tid var även riten med vigselringarna något mer komplicerad än den är idag. Ringen skulle sättas på tre fingrar: först tummen, sedan ringfingret och till sist långfingret. Detta för att symbolisera Fadern, Sonen och den heliga Anden.

I och med reformationen på 1500-talet försvann äktenskapets status som sakrament. Reglerna om avhållsamhet innan giftemålet blev strängare, och både trolovningen och hemgiften fick en stärkt roll. Speciellt trolovningen spelade stor roll eftersom den innebar en bekräftelse på att ett bröllop skulle äga rum. Ceremonin bekräftades med ett handslag, en sed som fortfarande lever kvar i talesättet att ”ge någon handen”.