Med musiken som sanning
Med musiken som sanning
När man tänker på en dirigent ser många kanske framför sig en uttrycksfull estradör. Och nog kan Sofia Winiarski slå på både stjärnglans och rockstjärnemanér när situationen kräver det. Men SONs nya konstnärliga ledare drivs av kärleken till musiken, jakten på sanningen och av att bygga ett mänskligt samhälle. Efter möten med musiken som förenar.
Text Malin Singelsö Foto Gustaf Gräll
På skärmen framför mig dyker det upp en notis om att en person finns i väntrummet. Jag ska möta Sofia för ett samtal över Teams, då hon just nu repeterar för fullt på Operan i Stockholm. Min farhåga är att en digital intervju kan upplevas något platt, men i samma sekund som Sofias kamera slås på, inser jag att det inte kommer bli ett problem. Livsgnistan och intresset för samtalet når igenom etern.
Sofias bakgrund
Sofia föddes i Stockholm 1987, men redan år 1993 flyttade familjen till Moskva. Som barn till en utrikeskorrespondent, var ett internationellt intresse kanske givet. Det internationella perspektivet kom sedan att följa Sofia. Musiken blev också en viktig del i de tre systrarna Winiarskis liv. Adolf Fredriks musikskola var med i bilden. Men Sofia gick också på rysk skola och på amerikansk skola i Moskva.
Hur ser du tillbaka på tiden i Ryssland?
– Den perioden… Det är en värld som inte existerar längre. Det var naturligtvis svårt på väldigt många sätt men det var samtidigt hoppfullt. Där jag rörde mig var det en väldigt internationell känsla. Men nu är till exempel skolan jag gick på klassad som utländsk agent* och stängd.
Var det svårt med omställningen?
– Det var ju naturligtvis väldigt tufft att som barn flytta till ett land där man varken kan språket eller förstår sig på kulturen. Men jag fick också en stor kärlek till den rika ryska kulturen och jag tror att en stor anledning till att jag blev musiker nog var de otroliga lärare som jag hade där. Det är så mycket som är fantastiskt i det ryska: det intellektuella, en enorm kärlek och vördnad för konst och kultur och odlandet av det. Det har präglat mig starkt.
Hon började spela orgel tidigt och är också självlärd på dragspel. Sofia berättar om kärleken till musiken och drömmen om att arbeta med internationella relationer. Om kampen mellan dessa två stora passioner.
– Till slut föll valet på internationella relationer och jag började plugga på Handelshögskolan, förklarar Sofia.
Hennes favoritämne blev organisationsteori. Kanske var det en föraning att paralleller till en orkester, och specifikt en symfoniorkester, blev ett perspektiv som Sofia utforskade inom ämnet. Hon gjorde till och med ett arbete där hon intervjuade Kungliga filharmonikernas konstnärliga chef och flera musiker om orkestern som organisation. Men där och då hade hon ingen aning om att hon skulle plugga musik.
Längtan till orgeln
Men den inre kampen var inte över. Längtan till att spela orgel drog i henne. Hon hamnade i New York med arbete inom FN, men kontaktade Svenska kyrkan i staden och frågade om hon fick spela på orgeln. Det fick hon gärna och snart kom frågor om vikariat på förrättningar, vilka hon accepterade med glädje. Genom livet har Sofia sedan både arbetat som frilansorganist och haft några anställningar som kyrkomusiker, både inom den katolska kyrkan och i Svenska kyrkan. Studier på Handels blev i stället en kandidat i Kyrkomusik och en Master som dirigent på Musikhögskolan i Stockholm.
Stulen musik
Sofia etablerade sig snabbt som en uppskattad och mycket talangfull dirigent och har arbetat med flera orkestrar och uppsättningar sedan sin examen. Hon beskrivs som karismatisk, driven, med stor känsla. Sedan ett år tillbaka har hon arbetat med ett projekt kring judisk musik som genom Förintelsen blivit glömd. Sådan musik som aldrig fick spelas eller ens kunde slutföras. Med farföräldrar som var engagerade inom motståndsrörelsen under andra världskriget och sedan blev överlevare från koncentrationsläger har Sofia högst personliga bottnar i detta.
Projektet som heter ”Stulen musik” utgår från en bok av Anders Rydell, tidigare vinnare av Michael Bindefelds stipendium. Ett stipendium som Sofia mottog tidigare i år. Det möjliggör att den sceniska föreställningen som Sofia forskar till och producerar kan bli verklighet och även kan föras ut i landet och världen.
Demokratins skörhet
Runt om i världen ser vi idag samma tendenser som rådde i Tyskland inför andra världskriget och förintelsen. Fakta ersätts med åsikt, propaganda i form av desinformation och troll- fabriker arbetar på högvarv, samhällsdebatter blir alltmer polariserade och den geopolitiska spänningen stiger. Samtidigt går demokratier i världen tillbaka i sällan skådad takt. Sofia själv upplevde Ryssland precis före och efter Vladimir Putin kom till makten.
Hur tänker du kring Rysslands utveckling nu i vuxen ålder?
– Jag tror att många som har en relation till Ryssland känner att man är hjärtekrossad över hur det är och hur det har blivit. Över att återgången till en auktoritär diktatur har varit så brutal och fullständig. Signalerna fanns där redan från början, när Putin kom till makten. Personkulten kring honom var stark och han har haft ett stort stöd. Det är ett otroligt komplext samhälle. Det råder total censur, det är en diktatur där människor inte har tillgång till information. Man har också en komplex relation till demokrati, kanske för att upplysningen i Ryssland forcerades uppifrån. Man har aldrig upplevt en fullt fungerande demokrati. Det är lätt att döma människor, men man måste själv försöka förstå hur deras verklighet ser ut. Och inte ta demokrati för given.
Hur tänker du kring att demokratin nu faller tillbaka nu i världen?
– Jag blir fullständigt förkrossad när jag tänker på vad som utspelar sig i världen och det är lätt att bli påverkad, splittrad i sitt inre av det vi upplever och det vi exponeras för. Orkestermusik och scenkonst blir för mig ett sätt att få kontakt med det som är äkta, i en splittrad och obarmhärtig värld. Musiken är eskapism, men den fyller också en viktig läkande och helande funktion.
De flesta som tror starkt på något, tror också att just de har rätt. Hur vet man att man ”står på rätt sida om historien”?
– För mig blir de kulturella uttrycken så extremt viktiga. Att få en kontakt med det själsliga och eviga genom konsten. Konsten är kompromisslös och direkt, och bär på visdom som överbryggar tid och rum. Det förstår vi människor när vi upplever levande musik. När vi tar del av konst, teater, dans eller vad det nu än må vara, så förstår vi att ”det här är sant”. Jag upplever att konstyttringarna har en förmåga att verka samlande, att motverka splittring. Dels att ge rum till människor att uppleva saker tillsammans, dels att ta ett samhälleligt ansvar för att lägga samtalet på en högre nivå. Lyfta upp oss själva, även om det är jobbigt.
Det nya uppdraget
Sofia tillträder tjänsten som verksamhetschef och konstnärlig ledare för Norrköpings symfoniorkester första maj i år. En konstnärlig ledare har det övergripande ansvaret för orkesterns konstnärliga vision, inriktning och utveckling. Rollen kan variera mellan orkestrar men vanliga ansvarsområden är programläggning, dirigentsamarbeten, publikutveckling, samarbeten och projekt utöver musikalisk kvalitet.
Vad tänker du om ditt nya uppdrag?
– Jag känner mig hedrad, förväntansfull och ödmjuk inför uppgiften och uppdraget. Det är ett stort ansvar. Jag ser fram emot att vara i Norrköping och lära känna musikerna. Det är en otrolig orkester. Det ska bli väldigt spännande helt enkelt!
Hur går dina tankar kring diskussioner om att orkestern måste kunna bära mer av sina egna kostnader? Kanske nå en bredare publik mer kontinuerligt?
– Man ska komma ihåg att SON redan idag arbetar brett över genrerna, har samarbeten med många olika artister samt en fantastisk verksamhet för barn och unga. Jag är helt övertygad om att en orkester måste vara relevant för sin publik och även vara uppsökande och aktivt arbeta för publiken. Man måste vara intressant och målet är full beläggning. Om vi inte når vår publik måste vi såklart titta på det vi gör och hur vi kommunicerar. Sedan kommer en symfoniorkester aldrig kunna bära sina kostnader fullt ut. En proffessionell orkesters uppgift och skyldighet är att verka på absolut högsta konstnärliga nivå och måste därför ha en trygg offentlig finansiering som garanterar stabilitet över tid. Vår uppgift är excellens, men den excellensen är meningslös om vi inte är intressanta och har en publik i staden och regionen som man verkar i. Och kulturarbetare vill precis det: man är ju till för sin publik, för konsten och för mötet mellan dessa. Mitt jobb blir att vara en ambassadör för orkestern, för orkestermusiken och för den otroliga rikedom som den är för ett samhälle. För mig handlar detta mycket om vilket samhälle vi vill ha och vilka vi är som människor. Jag tycker att symfoniorkestern är en sådan vacker bild av mänskligt samarbete: den är ett bevis på att vi kan skapa storverk tillsammans – vi kan framställa saker som är vackra och goda och som hade varit omöjliga att åstadkomma på egen hand.
Publicerad den 23 april 2025